25

Imorse vid 07:27 small det.
Jag smakade på siffran. 25.
Lät det rulla runt i munnen några gånger. 25...Tjugofem. Schufämm.

Ja, jag gick och blev ett år äldre idag.
Ett år kvar på ungdomsbiljetter.
Ölmage.
Dålig rygg.
Upp och kissa 15 gånger på natten.

Livet leker.

/Hank

Solen skiner alltid i Ektorp

Igår var det måndag. Måndag som i rödtjut och en frodig köttfärssås i Ektorp. Efter maten blev det till att se på Livet i Fagervik. Detta trots Juden trilskats och ville se på Idol.



//Johansomfan

Måndagsmys

Tryck här och upplev feelgood.

//Johansomfan

Ska detta vara jag?

För en tid sedan tog jag upp Moby här på bloggen. Hade fått flera kommentarer om att jag var så hiskeligt lik Moby så jag var tvungen att försöka hitta någon slags liknelse, men tror det bara är glasögonen som ser likadana ut.
Nu har jag fått två kändisar till på mig.

När jag precis kommit hit till Göteborg var jag ut och fick under kvällen en ny bekant som satt och försökte komma på vem jag var lik.
Men gud, du är så himla lik någon. Åh, vem är det?
Så lät det hela kvällen men varken jag eller hon kunde komma på vem det var.

När jag någon vecka senare träffade henne igen utbrister hon högt:
Olle Sarri!
De andra i sällskapet brast ut i skratt och nickade instämmande. Jag försökte spegla mig i ett skyltfönster.

Den tredje knäckte J när hon sken upp och sa att jag var lik Torkel Pettersson.
Jag antar att det inte bara jag som ser ett mönster?

När man är flint som mig, så blir det tydligen väldigt lätt att se ut som andra. Eller, se ut som andra som är flint.
Men fan Hank, är inte du lite lik Loket Olsson?
Jo, jag kanske är det.
Här är i allafall jag, om man sätter samman dessa tre män:


Så, flint och lite ansiktshår är melodin. Vi är som en familj som skyddar varandra, vi håller ihop och vi ser likadana ut allihopa.

/Hank

En tyst minut

För Paul Newman.

/Hank

Var är Texas?

Som ni vet knöt vi ju till oss en ny skribent här på Hanky.blogg.se, en tänkt stjärna här i bloggosfären. Men nu sitter jag här, lika förundrad som ni, där ni sitter i era gillestugor och bekymrat kliar i huvudet i saknad av denna bloggare.
Var är hans första inlägg?
Har han utan att säga till eldat det blodskrivna kontrakt han tecknat med oss?

Ja, alla undrar var Texas är.

/Hank

Nordpolen

Igår släppte Nordpolen sitt debutalbum "På Nordpolen".

Fixa det. Det är en order (om man råkar vara någolunda intresserad av populärmusik).

//Johansomfan

Officiellt

Härmed vill jag deklarera att jag skaffat tjej. Hon är jävligt snygg och kunglig, men framförallt snabb. En riktig retro-pingla.

//Johansomfan

Godmorgon

Idag skiner solen, det är varmt och hösten är som bortblåst.
Dagen känns lovande, efter en stadig frukost som lyxades till med en ost så är det dags för att flanera utomhus hela dagen. En kaffe i en park, lite spontanshopping och en ren njutbar dag står på schemat.

Dagen avslutas med Galagofest när solen gått och gömt sig.

/Hank

ÄNTLIGEN!

När jag läste detta förstod jag med ens hur innehållsfattigt mitt liv tidigare varit.

Håll i hatten gott folk!

//Johansomfan

Hjärtlig bonus

Blir man bonuskunder hos olika företag eller tjänster brukar detta belönas med någon slags förmån. Kanske ett presentkort, ett extra läppstift eller en scartcabel från SIBA när man köper en platt-tv.
Igårkväll fick jag och J en fruktansvärt fin överraskning och vad vi antar är en bonusförmån eftersom vi är så pass bra kunder...

Vi hade återigen beställt hem en varsin pizza.
Det blev igen en favorit för oss, en inbakad gorgonzolapizza, utan oxfilé men istället sprängfylld med fetaost. En delikatess och muncirkus som får en att stöna och luta sig tillbaka efter varje liten fettrinnande tugga. Jag har upptäckt det underbara med inbakade pizzor då osten innuti den smält till en härlig massa som bara skriker efter att kasta sig ner i min magsäck.
Men, åter till pizzerians bonussystem.
Då pizzagubbarna redan är väldigt generösa och endast tar 15 kr för hemkörning trodde man inte att de skulle kunna erbjuda bättre deal, men döm av vår förvåning när vi igår sprättar upp den lilla asken och köket skiner upp som om vi precis öppnat den heliga arken.



Pizzagubben hade, bara till oss, gjort ett hjärta ovanpå den ljuvligt doftande pizzan!
Då vi några ( läs många ) gånger innan beställt just denna pizza, men då alltid utan utsmyckning blev vi först otroligt glada över denna gest från bagaren.
Men sen slog det oss.
Ska vi verkligen vara glada över att fått fettbonus? Hjärtat symboliserar ju bagarens glädje till oss, en glädje de bara kan känna eftersom vi är såna stadiga kunder hos dem. Stadig pizzakund = stadig valkmage.

Vi skar sedan tyst upp våra pizzor. Åt dem med njutning men ändå med en viss tanke där bak i huvudet. Stamkund hos en pizzeria med hemkörning. Vad är nästa steg? Lyftkran för att ta sig till toaletten för att morgonurinera?

Hjärtat på pizzan värmde och gjorde oss glada, men borde vi verkligen känna glädje? De vet redan lägenhetsnumret när vi  beställer och säger adressen och ska de nu börja med bonusar?
Jag vet inte jag.
Som tur var drack vi en folköl till detta och inte läsk.

/Hank


I senaste laget

Jag tänker inte sparka in öppna dörrar och påpeka det fruktansvärda i att ytterligare ett massmord (i skolmiljö) inträffat. Om man ser till det positiva är det tur att polisen nu är där:



Utifall ännu en förvirrad 22-åring skulle få för sig att slentrianskjuta. Samma dag.

//Johansomfan

Gräs

Sitter och knåpar med en vidrig liten hemtenta. Är egentligen riktigt intressant men ångesten förtar mycket av det fina. Dessutom har jag lyckats med konstverket att få den att spreta fantastiskt mycket. Den har kommit att bli min egna lilla times-new-roman-igelkott.

Framför mig sitter nån och räknar matte. OCH jag önskar så att jag också fick hålla på med nåt lite mindre abstrakt. Börjar bli trött på att det där förbannade jävla gräset alltid är så grönt hos grannen. Mitt ser ut att vara hämtat från förra årets Roskildefestival.

//Johansomfan

Ps. Jag står fast vid mitt påstående om Coldplay. Skulle dock vilja nyansera det lite med att säga att jag är fantastiskt glad över de som hade en fantastisk kväll på Globen i torsdags. Jag vet vad en grym spelning gör för hjärtat.

Ny målgrupp

Var inne på Rusta under en lunchrast för att slå ihjäl lite tid.
När jag stod och rotade igenom billighetslådor hittade jag en bunt spel till Nintendos bärbara lilla maskin Gameboy Advance. Spelet jag fann visar att Nintendo nu valt att rikta sig till en ny målgrupp av spelare, nämligen tidelagsvännerna. Här är spelet för dig som bara älskar djur och som Simon Gärdenfors uttrycker sig, att hade inte Gud velat att vi skulle ligga med djur så hade han inte gjort dem så förbannat sexiga.



Så passa på nu, köp spelet där du får ligga med hästar för bara 99 kr på Rusta i Sisjön. Från 3 år och uppåt.

/Hank

Över mitt förstånd

Det finns saker jag inte begriper. Jo, det är faktiskt sant.

Läser på Aftonbladet om en liten pojk som klantat till det och råkat köra in en penna i ögat, en penna som då försvann upp i hjärnan.
Han kom till sjukhuset men blev hemskickad med diagnos hjärnskakning.

?

Borde man inte se om en penna trängt igenom ögat och åkt rakt upp i centraldatorn? Jag vet inte, kanske är ett svårt fall för doktorn, men på nåt sätt borde man väl veta det.
Eller, så kanske lillpojken borde klämt ur sig att han samlar på pennstumpar under skaplen.

/Hank

Presschefen rättar

Som ni vet så har vi en press & säkerhetschef här på bloggen.
Idag var han inne och granskade bloggen och slog genast på stora trumman efter han läst mitt Dreamteam-inlägg. Tydligen räcker det inte att ha hand om pressen samt vår säkerhet utan nu kliver han även in som en skolfröken från 30-talet och smiskar oss på fingrarna vid faktafel.

Det han retat upp sig på är att jag valde Knut Knutsson, som enligt mig skulle kunna urskilja antika vapen på håll, vilket jag verkligen var ute på tunn is med.
Det är Max Sjöberg som är vapenexperten av Antikrundanfolket, så vill jag vara på den säkra sidan med fakta om vapen så skulle han vara vid min sida.
Men jag chansar, jag tar ändå med mig Knut på uppdraget. Även om han inte är vapenexpert utan kan sin sak inom möbler och allmoge tror jag även han kan lite om pikkadoller och kulsprutor.
Sen skulle Knut vara väldigt nyttig om de beväpnade männen kanske låst in några djungelbarn i ett skåp från 1700-talet.

Samt att jag tror att jag skulle ha mycket roligare tillsammans med Knut på festen efter det lyckade uppdraget. Vi kunde ha whiskeyshot-tävling, klappa varandra på axeln och skratta hejdlöst och frigörande.
Det skulle aldrig Max Sjöberg göra. Han skulle skruva isär skjutdon och sniffa krut från toaringen.

/Hank

I min skola..

.. finnes det, på toaletterna, att läsa: USA ut ur Vietnam.

Det känns ju rätt så.. .. fräscht.

//Johansomfan

Mitt Dreamteam

En tanke slog mig häromdagen.
Vilka skulle jag egentligen välja, om jag fick fria händer att välja ut mitt eget "dreamteam" för ett livsfarligt specialuppdrag?

Ponera att läget är på detta sätt:

Djupt inne i Bolivias djungel har beväpnade män tagit över den lilla djungelbyn Kipp`´hongo´, som enbart bebos av små söta djungelbarn. De beväpnade männen styrs via små hjälmar vilka skickar elektriska impulser till deras hjärnor, vilka blir till orders. Lyder inte de beväpnade männen den order de får genom impulsen blir de själva dödade.
Den som styr allt detta är den livsfarlige forskaren Callo de Cop, en italiensk fascist som tagit hjälp av sin djävulsapa i ett försök att ta över och kontrollera världen. Callos första mål är att härska i djungeln, då hans plan är att med djungelträd tälja långa vassa pinnar som han sedan kan hota folk med. Ett plus är även att i djungeln finns bananer till hans krävande kompanjon djävulsapan.
Nu har Callos beväpnade män stormat byn och bundit fast alla små söta djungelbarn och det är upp till mig och mitt dreamteam att lösa problemet.
Vilka ska jag välja att ha med mig på mitt livsfarliga uppdrag?

Den enklaste utvägen vore ju att ta Rambo. Han ensam skulle ju utan ansträngning överlista och knivslakta alla de onda, men på något sätt känns inte detta rätt.
Jag vill ha ett team, ett bra gäng som tillsammans fungerar bra i grupp och kan göra ett bra jobb.
Efter långa funderingar har jag kommit fram till följande:

Macgyver:

Ett självklart val. Vem kan säga emot mig? Maccan får stå för alla fredliga lösningar då han ej använder våld, vilket betyder fällor, luriga ljud som får de beväpnade männen att stirra åt fel håll samtidigt som mitt dreamteam rör sig närmare. Jag tror att Maccan skulle kunna hitta massa saker i djungeln som han kan använda till uppfinningar och tillbehör. Jag är nästan säker på att ett blåsrör med förlamningsmedel från någon växt skulle tillverkas.

Chuck Norris:
En till självklar. Chuck fixar biffen brukar man ju säga och att ha honom vid sin sida vid ett specialuppdrag som detta skulle kännas tryggt. Rundsparkar, dropkicks, uzis och skägg, vad mer kan man begära? Han får leda det taktiska samt stå för det mesta av våldet då jag känner att han är bäst lämpad för detta.

Knut Knutsson:
Kanske oklart för er men i min bok är han självskriven. Minns ni att jag skrev att männen som fångar djungelbarnen var beväpnade? Just det. Vem, om inte Knut, kan på på håll med hjälp av en kikare se om deras vapen är antika. Det kanske är så att Callo har försett sina hjärntvättade soldater med gamla vapen som endast fungerar ibland, information som skulle vara oumbärlig i detta uppdrag och detta skulle Knut kunna ge oss. Hans intresse för skåp skulle även komma till väl hands.

Babben Larsson:
Sist men absolut inte minst, skulle Babben få följa med. Med hjälp av hennes otroligt gamla och tråkiga skämt och en megafon skulle hon från ett djungelträd kunna tråka ut och driva de beväpnade männen till vansinne. Skulle deras elektriska hjälmar skydda dem från trist humor kunde man som plan B rulla henne från en hög kulle ner mot en klunga beväpnade män och på så sätt göra en "strike" och ta ut 10 livsfarliga soldater i en knock. Eller bara använda henne som sköld när Chuck dundrar fram för några dödliga karatesparkar.

Det finns många fler jag skulle kunna välja, men för just det här uppdraget känner jag mig just nu nöjd. Jag tror Callos onda planer lätt skulle krossas av mig och mitt dreamteam. Man får även tänka på att man inte får vara för många på ett uppdrag i djungeln.

/Hank

Världens sämsta

Jag hade ett rejält mål den här hösten. En sak jag tänkt göra och egentligen måste göra för att mina framtida planer skulle fortskrida på det tänkta sättet.
Men, så kom vi till den punkten att jag antagligen går runt med världens mest urblåsta huvud. En billig ursäkt till hjärna ligger som en liten påse lök däruppe och pumpar bara på egen vilja ut lite tankar och information till mig, vilket får mig att missa saker.
Som att missa detta, höstens mål.

Jag skulle ju göra min debut på Högskoleprovet.
En viktig debut då jag tänkt råplugga och med lite tur skriva ett bra resultat, vilket skulle underlätta mina skolsök till våren.
Men nu ligger jag här och skäms.
Sista anmälningsdag för att skriva provet var tydligen i måndags och i måndags hade jag inte en jävla tanke på att anmäla mig. Så har ännu en gång lökpåsen där uppe spelat mig ett spratt och jag kommer få skjuta upp mina tänkta studier ett tag till.
Helvete.

Jag ska under dagen göra allt för att få försöka anmäla mig ändå, även fast det är försent. Kommer jag bara upp med en riktigt lämplig ursäkt kanske de låter mig slinka in på ett hörn men det känns lika troligt som att hitta matchande strumpor på morgonen.
Annars får det bli ett blåsjobb på någon dammig professor.

/Hank

Klargörande 2

Det här är bra.



/Hank

Klargörande

I egenskap av bloggare vill jag härmed göra ett klargörande.

Det handlar om musik. Många (av mina vänner) anser att tråkig musik är synonymt med fin sådan. I vissa fall har jag även hört, det i sammanhanget, fullkomligt befängda ordet bra.

Jag tänker närmast på det högst aktuella bandet Coldplay. De enda positiva jag kan ge de gossarna är att de får mig att uppleva saker jag aldrig tidigare varit med om. Som att somna och kräkas i munnen. Samtidigt.

Ni får inte missta mig att det här skulle vara min synpunkt. Det är fakta.

//Johansomfan

Partille - Del 2

Vi gick till Partille.
Det var en strapats långt över mina förväntningar då gångtiden slutade på ca 40 minuter, men när vi väl var framme möttes vi av ett rejält köpcentrum.
Det var tamejfan större än Valbo.

Vi stegade in och slogs genast av tanken om vad vi egentligen hade där att göra. Utan kapital för att inhandla större saker ställde vi direkt våra steg mot Godishavet.
Godishavet var verkligen ett hav, ett hav av godis,
Där fanns allt man kunde önska sig i sockerväg och påsen vi började plocka i fylldes snabbt upp till bristningsgränsen. När kassörskan ställde den på vågen skämdes vi.
107 kr.
Jag har aldrig köpt så mycket godis någon gång. J var tvungen att lite försynt säga att det var till en en fest när kassatanten ojade sig om att vi slagit på stort i fettväg.

Efter det köpte vi en flaska Rosita och ett paket juice, vilket fullgjorde vår vuxenshopping.

Jag fyller snart 25 och köper snask för 107 kr en tisdagkväll.
Jag är vad jag äter.

/Hank

Partille

Jag är på väg till Partille. Till fots!

Återkommer senare.

/Hank

Never give up

Under den här årstiden gäller det att mentalt kriga sig fram.

Jag tror att de flesta har något att lära av den här snubben. Inställnings-wise.



//Johansomfan

Misslyckat

Här sitter jag med ett misslyckat blogginlägg.
Det som skulle blivit så roligt blev istället ett fatalt misslyckande och jag känner mig nu deppig.
Allt som behövts för att göra mitt tokroliga inlägg är en usb-kabel. Men jag finner den icke.

Så nu blev det bara tråkigt istället.

/Hank

Nytt material

Har, av en slump, lyckats komma över exklusivt fotomaterial från Muddrarns och Joppes målgång i St.Eriksloppet.



//Johansomfan

Bara så att ni vet

Jag är i Göteborg.
Min lilla semestertripp slutade med att jag blev kvar här i spårvagnarnas stad, något som är lika nytt för er som för mig. Jag blir bosatt här om allt fortsätter som det ska och det känns jävligt bra.

Jag ska inte trötta ut er om fakta angående min flytt och dylikt, utan jag antar att det kommer uppdagas på olika sätt ändå så jag tänker istället berätta lite om min ändrade uppfattning angående små skärmar.


Jag har alltid fnyst åt små skärmar. Med det menar jag folk som köper små bärbara dvdspelare eller tror sig vilja se en långfilm på sin ipod.
Men döm om min förvåning när jag ännu en gång inser att jag gått runt med helt fel fakta.
Det hela började när jag första dagen på mitt jobb insåg att restiden från hemmet till jobbet tog ca 1,5 timme, något som i min bok är något överjävligt lång tid för att åka mot slaveriets mecka.
Jag fick då låna en ipod.
Johan har alltid haft mig som kyckling och hackat på mig för mina lite svaga elektroniska köp. Jag lyckas alltid nosa upp det sämst märket när jag ska inhandla elektroniska saker som jag inte bryr mig så mycket om. Det kan handla om helt värdelösa mobiler, mp3-spelare från Irak eller en hårtrimmer som klipper snett, men på något sätt har jag alltid turen att komma hem med det sämsta.
Nu fick jag i allafall möjligheten att byta ut mitt musikdon från 1996 till en vacker Ipod med cpstort minne, något som även breddat min musikaliska böjning.
Nu föll det sig så att en regning morgon, närmare bestämt klockan 06:34, när jag slog mitt till ro på spårvagnen för att bege mig mot mitt lager, att jag tänkte testa den där lilla skärmens egenskaper.

Utan förväntningar slog jag igång det enda som fanns på musikdonets minne, nämligen första säsongen av Gossipgirl, och lutade mig det stoppade sätet.
Jag ska faktiskt inte fnysa åt folk som köper videospelare med små skärmar mera.

Min resa med spårvagnen, som tar ungefär 42 minuter kändes som 30 sekunder. Även om serien jag tittade på inte väcker något som helst intresse hos mig satt jag som i trans hela resan. Jag kunde inte tro för allt i världen att en så liten jävla skärm kunde fånga mina korpgluggar på det sättet den gjorde. Vägen till jobbet kändes helt plötsligt som en lätt vandring på moln.
Nu ska jag väl inte säga att film gör sig bäst på en skärm lika stor som ett halvt cigarettpaket, men underlättar resan gör den kan man utan underdrift säga.

Oj, helvete. Nu måste jag sova, för imorgon ska jag åka spårvagn och titta på rika små töntar med töntiga kärleksproblem på min lilla skärm.

/Hank


Fantasi

Alla, som inte tillbringat de sista veckorna i koma, har förmodligen märkt att det nu är höst.

Som tur är har jag en, för ändamålet, väldigt praktisk jacka. Den är i sin natur väldigt spaciös. Den totala storheten visas dock inte förrän man "fäller upp" huvan. Då händer det. Så här i blåsiga tider fungerar den som en vindtratt (tyvärr har den korrekta termen gömt sig i mitt inre) som old school-mopedister använde/använder.



Då skiter jag i att Juden tycker att jag ser ut "som en jävla lajvare".

Nackdelen skulle väl vara att jag som person känner ett väldigt starkt motstånd till allt som innefattar övernaturliga inslag. Så som Fantasy, Sci-Fi, religioner m.m.


MEN så behöver ju inte lajv innefatta det. Tänker mig mer något i stil med Stockholms blodbad. Got you.

//Johansomfan

Jag lever!

Jovisst är det Hank som skickar iväg ett inlägg från Sveriges västra kust.
Idag tänker jag be om ursäkt för mitt långa blogguppehåll, men jag skyller på personliga saker, samt att jag ej haft internet fram tills igår.
Imorgon tänkte jag spotta ur mig en hög med inlägg.

/Hank

SL

Jag har tidigare uttryckt mitt missnöje mot lokaltrafiken. Det ska jag inte göra nu. Dagen går mer i förundrandets  tecken. Jag vill börja med att säga att jag tycker att SL:s reseplanerare fungerar bra. Den ska inte rosas för mycket, då den är lite utav "det minsta man kan begära".

Så till saken. Varför frågar den om man vill "åka nu" eller "senare" när man likt förbannat kommer till samma sida oavsett svar. Under det här knappa året jag bott i Stockholm är det här något som kommit att irritera mig i allt större utsträckning. Förmodligen för att jag fortfarande svarar ärligt på frågan.

//Johansomfan

Jagad

Inom loppet av 7 sketna dagar har jag tappat bort både min Ipod och VISA-kort. Jag har dessutom totalt glömt att jag glömt söka studiemedel.

Kontentan är att min dagsbudget, fram till dom "3-5 BANKDAGAR" gått och en ny svart-gul skönhet landar i lådan, är ca 5 kronor.

Frukost imorgon Tisdag: Havrefras och sylt. Bara.

//Johansomfan

En ny era

Är det inte fantastiskt det här med att gränserna mellan länder suddas ut.

Nu är det ingen skillnad mellan att komma från Sverige som från Albanien

//Johansomfan

Ps. Hanky har inte slutat blogga. Han har bara flyttat till Göteborg. Och kom förtusan inte och säg att det är en liten håla långt Där borta, dit Internet inte kommit. Man har bara andra saker för sig där. Till exempel som att småprata med främmande män i barer om hur kvällen lider. Man har för bövelen inte tid att sitta framför nån fördummande Datamaskin.

Självinsikt

Ibland kommer jag på mig själv. Oftast när jag har tråkigt. Jag kommer på mig själv, vankades av och an i rummet och prata högt för mig själv (inte högt som i pitchat eller teatraliskt, men ack så hörbart). Jag tror att jag går igenom framtida eller dåtida scenarion av möten med människor.

När insikten av mina handlingar når medvetandet brukar jag stanna upp och säga åt mig själv på skarpen: Sätt dig ner och håll käften, ditt jävla psykfall!

//Johansomfan

Ps. På senaste föreläsningen satt det en snubbe, i de tidiga 20, och klottrade M. Alltså (nya (ps. ironi))moderaternas symbol. Det provocerade mig å det yttersta. Föreläsarens meningar passerade som en gröt av mummel medans min fulla uppmärksamhet var riktad mot blocket nedanför. Jag såg hur hönshjärnan febrilt arbetade för att få, den inte allför komplicerade, symbolen någorlunda symmetrisk. Det lyckades inte. Det han däremot lyckades med var att sno ungefär 1 högskolepoäng från mig. Om det var målet lär jag aldrig få veta.