Nära cigarren
Igår morse var det verkligen nära.
Det var kallt ute, krispig höstluft som kylde mina lungor vid varje andetag och ibland små vindar som letade sig under min haka och ner över min kropp.
Jag var trött. Med Ipoden på högsta volym försökte jag mota bort gruset i ögonen men det kändes som en omöjlig uppgift. Klockan var 06:40 och jag skulle snart vara tvungen att småspringa förbi sjukhuset och ner till hållplatsen. Mina ben värkte och jag längtade hem igen. Hem till en varm kopp te, en filt och morgontv.
Med 1 minut tillgodo fick jag upp spårvagnens dörrar som kändes lika trötta som mig. De gnisslade sig upp och hade inte någon riktig lust att släppa in någon mer. För varje gång de öppnades passade hösten på att smita ombord och kyla ner innanmätet på spårvagnen, som hellre hade stått kvar i sitt varma garage denna morgon.
Jag rev åt mig en Metro och letade upp en ledig plats, vilket inte var så svårt denna tidpunkt på dygnet. Drog upp min varma huva och bakade upp den mot fönstret i ett tappert försök att få den att likna en huvudkudde.
Precis innan mina ögonlock föll tungt och stängde igen min vakna värld mindes jag att jag inte hade någon biljett. Jag kastade runt tanken i huvudet några gånger, behöver jag verkligen biljett nu?
Efter att ha övervägt situationen några sekunder beslutade jag mig för att skicka iväg ett sms, det skulle ju endast kosta mig 10 kr för hela vägen till jobbet. Skulle jag strunta i det och det skulle bli kontroll så skulle jag bli skyldig 1300 kr.
Jag suckade och valde den säkra och fega vägen och skickade iväg meddelandet.
Sen somnade jag.
Vaknade 5 minuter senare, slår upp mina ögon som möts av en blåklädd kvinna där det på hennes bröst står biljettkontrollant.
Jag log och visade henne min smsbiljett och sen sov jag gott hela vägen till jobbet.
/Hank
Det var kallt ute, krispig höstluft som kylde mina lungor vid varje andetag och ibland små vindar som letade sig under min haka och ner över min kropp.
Jag var trött. Med Ipoden på högsta volym försökte jag mota bort gruset i ögonen men det kändes som en omöjlig uppgift. Klockan var 06:40 och jag skulle snart vara tvungen att småspringa förbi sjukhuset och ner till hållplatsen. Mina ben värkte och jag längtade hem igen. Hem till en varm kopp te, en filt och morgontv.
Med 1 minut tillgodo fick jag upp spårvagnens dörrar som kändes lika trötta som mig. De gnisslade sig upp och hade inte någon riktig lust att släppa in någon mer. För varje gång de öppnades passade hösten på att smita ombord och kyla ner innanmätet på spårvagnen, som hellre hade stått kvar i sitt varma garage denna morgon.
Jag rev åt mig en Metro och letade upp en ledig plats, vilket inte var så svårt denna tidpunkt på dygnet. Drog upp min varma huva och bakade upp den mot fönstret i ett tappert försök att få den att likna en huvudkudde.
Precis innan mina ögonlock föll tungt och stängde igen min vakna värld mindes jag att jag inte hade någon biljett. Jag kastade runt tanken i huvudet några gånger, behöver jag verkligen biljett nu?
Efter att ha övervägt situationen några sekunder beslutade jag mig för att skicka iväg ett sms, det skulle ju endast kosta mig 10 kr för hela vägen till jobbet. Skulle jag strunta i det och det skulle bli kontroll så skulle jag bli skyldig 1300 kr.
Jag suckade och valde den säkra och fega vägen och skickade iväg meddelandet.
Sen somnade jag.
Vaknade 5 minuter senare, slår upp mina ögon som möts av en blåklädd kvinna där det på hennes bröst står biljettkontrollant.
Jag log och visade henne min smsbiljett och sen sov jag gott hela vägen till jobbet.
/Hank
Kommentarer
Postat av: Anders
du gjorde det rätta Henke, du gjorde det rätta.
1300 spänn?
Dom e ju sjuka där nere.
Postat av: Linn
Oh St Anna i en stekpanna! Vilken redig tur! Annars hade jag gråtit för din skull...
Postat av: ellen
det var stiligt gjort henke!
Trackback