Hanky loves Johansomfan

Har precis vaknat och kroppen skriker. Den tycker att det är så jävla obehagligt att springa så att den försvarar sig genom att bli stel och helt orörlig. Det var ju fotboll igår och jag misshandlade min kropp på ett jävla sätt, för idag säger den ifrån.
-Nej Henke, idag kommer jag att utdela så hysteriskt mycket smärta eftersom du sprang omkring med mig som ett tygstycke igår. Nu är jag sur.

Man ska fan inte bråka såhär med kroppen, för den säger ifrån direkt.

Annars var det märkligt igår. Var ut här hemma och inte mycket verkar ändra sig, utan mentaliteten hos många verkar ligga i något slags vakum. När Bar´n skulle slå igen sina portar för aftonen så slogs tamejfan alla med alla. Det var fullt vilda-västern-slagsmål och överallt låg pojkar och kramades och försökte boxa på den andra. Det var liksom laddat i luften skulle jag tro, eftersom alla pojkar där skulle visa sin manlighet(?). Bröstet skulle peka mot månen och folk gick som pingviner fram mot andra för att låta sina bröst mötas i en liten knuff, sen var mansbevisandet i full gång. Jag drog mig undan.
Men det bästa med hela kråksången var att det som triggat hela mojängen, det som fått det första paret att slåss och sedan trissat 20 pojkar till att kasta handskarna och börja boxats var att en pojke blev kallad för gay. Behöver jag säga mer? Fortfarande blir alltså människor så jävla sur över att bli kallad gay. Och i det här fallet blev han kallad för gay eftersom han hade haft ring i höger öra när han gick i femte klass. Kom igen  nu, det är ju asroligt! Skratta istället, du behöver inte visa att du inte är gay genom att blåsa in luft i lungorna och sedan gå runt som en tupp och slå på allt. Det är skitgay.

Ajajaja, nu försökte jag resa mig upp och kroppen gav mig en tillsägelse direkt. Skitkropp.