Jazzig gångstil
Idag gick jag på en lång promenix. Jag behövde rensa mitt huvud, få lite frisk luft och röra på mig lite. ( Tack Steffo för knuffen ut genom dörren).
Det var helt fantastiskt väder ute, solen brände, himlen var blå och jag började le. Det var skönt att gå, jag hade fin musik i öronen och allt var frid och fröjd.
Det var då jag kände det. Det började rycka i benen och min gångstil förändrades. Först förstod jag inte vad som pågick, var jag trött i benen? Kramp?
Men sen insåg jag. Det var musiken. Det var Eva Cassidy som styrde min kropp. Helt plötsligt blev hela världen runt mig svartvit, jag fick på mig en hatt och i min högra hand en käpp. En slick kostym prydde min kropp och min gångstil blev så där förbaskat jazzig, som en jazzpjatt från 30-talet kanske. Ni vet, man går liksom lite på sned, med höften först, knäppandes med fingrarna i takt med musiken och stödjer sig lite på käppen. Fy fan vad cool jag var. Jag fortsatte le, även om det nu var ett mycket tuffare leénde, rättade till min hatt, snurrade ett varv med käppen, traskade jazzigt framåt i Kärrtorp.
När jag kom fram till ett övergångsställe med röd gubbe, gick jag fram till trottoarkanten, stannade, backade två steg och gjorde ett litet hopp, allt i takt med musiken, sedan gungade jag mig över den zebrarandiga asfalten medans folket i bilarna tittade med beundrande blickar på mig.
Så idag är halt klart dagens låt:
Wade in the water - Eva Cassidy
Jag hoppas ni testar. Att smälla igång den låten med ni är ute på promenad, så får vi se om ni inte också kommer känna er som världens coolaste katt som traskar runt i en svartvit värld, där tjocka gangsterbossar röker ciggar medans dom "wackar" någon stackars skuldsatt tjomme. Allt detta pågår runt omkring en, men ingen kan röra dig, du blir osårbar, bara du har den rätta gångstilen.
Fan! Ok.. hon e fin som fan... och død tydligen.. 33 bast.. fucking wikipedia.. så nu sitter jag och grinar så det sprutar på tangenterna med den lilla slinkan i ørona.. sen har jag ont som fan också.. skulle bæra en kaffekopp som var varm och før att jag inte skulle kænna att fingrarna høll på att løsas upp av værmen så provade jag att nypa mig sjælv skithårt i midjan.. Resultat? Skinnflådda fingrar och blå midja.. kuken..
over and out
Haha. Jäklar vad du är dålig.
Ett jävligt häftigt fenomen det där att man blir det man lyssnar på. Och Wade in the water är ju också en väldigt skön låt. Det är svårt att hålla sig från att sjunga med bara. Jag längtar till den dagen då det är accepterat att gå runt bland folk och högt sjunga med i det som spelas i mp3n.