Hanky loves Johansomfan

Idag går vi runt lite på tå. Ovissa om vad som kommer att ske ikväll. Det kan te se sig så att vi kliver ombord på heltäckningsmattornas paradis och beger oss ut på internationellt vatten.
Men det hela är väldigt svagt och löst, så vi kommer nog inte veta förren vi är på terminalen och det är 5 minuter till båten tuffar iväg.
Det finns en jävla hatkärlek till färjor i mitt hjärta.
Under den lilla tid jag jobbade på dem hann min själ förvandlas till sot och jag tycker egentligen det hela är en pervers företelse.
Men ändå springer jag ombord på båten som ett litet barn. Sprider ut mina saker i hytten, står först i dörren till Tax-Free, köper oändligt med öl, blir pissfull, sjunger karaoke och nyper gamla tanter i röven.

Sån är jag.

/Hank

När man är bidragstagande soffstudent som mig så får man ganska mycket tid över till att dona med saker och ting.
Jag har nu börjat med att göra ett lönnfack i en bok.



Men vad ska jag gömma i min bok?
Det är nu upp till er läsare att komma på det bästa förslaget om vad jag ska stoppa i boken så ingen ser det. Vräk på med förslag och låt fantasin sprudla.

Bästa förslaget belönas med ett pris!

/Hank

Öppnade Hotmailen.

"Your dreams of having a pOrn star like pen1s can now be yours"

Mig lurar de inte.

/Hank

Hej,

Idag har jag satt kateter på en tjej.

Hon var jätteduktig.

Men ser hon inte lite konstig ut?

Precis som att hon skulle vara resultatet av en älskog mellan Lucy Liu och Ismannen Ötzi.

   

Hon har i alla fall ett barr som skulle få Lars Adaktusson himself grön av avund.

//Johansomfan

Efter att en bekant sagt att flera av hennes vänner blivit förälskade i Tobbe från serien "En annan del av Köping" var jag tvungen att undersöka detta själv. Jag har inte sett serien alls förutom vissa klipp, men får nu kapitulera helt och hållet för denna karl. Här kommer ett litet sammansatt klipp med godbitar som får en att vilja vara bästa kompis med denna fantastiske Tobbe.


/Hank

Här kommer fortsättningen i våran nazistföljetång.

Grabben på mug-shotet på inlägget nedanför detta heter alltså Curtis Allgier.

Om man ser den bifogade intervjun så förstår man snabbt att Curtis är en jävligt sympatisk prick och framför allt en riktig baddare til farsgubbe.

Man ska aldrig döma hunden efter håren som jag brukar säga.



//Johansomfan

Fick en bild skickad till mig msn.



Detta är Curtis.
Han är fan paj.
Curtis har nog redan valt sin karriär här i livet, det känns som arbetsmarknade är ganska sval för honom. Telefonförsäljare kanske.

Jag skulle bli livrädd om Curtis kom hem till mig en dag.
Tänk om han ser detta, blir förbannad och söker upp mig.
Men jag tror han sitter inne. För fortkörning kanske.

/Hank

Jag vet att det gått längre tid en än vecka nu och ska vi skylla på någon så ställer jag mig längst fram i kön och sträcker upp handen.
Jag förstod att Veckans Fisk skulle bli populärt, eftersom jag hört och sett hur fiskintresset ökar runt om oss varje dag, men att det skulle stiga så här till höjderna och påverka så många individer kunde jag inte tro för allt guld i världen.
Det steg mig åt huvudet helt enkelt. Jag klarade inte trycket, pressen, tvånget att leverera. Det hela blev en ond resa med destination Belsebub.
Men efter dessa massiva påtryckningar känner jag att en fisk är tvunget att läggas ut på bloggen. Ellen har lovat mig en bild på en Albinokräfta som jag ska upplysa er om, vilket känns väldigt roligt eftersom det är en av mina favoritkräftor. Men i väntan på denna kräfta, tänkte jag skriva lite om en annan fisk som ligger mig varmt om hjärtat. Jag vet inte om Veckan Fisk klarar av att leverera, eller om hela karusellen kommer dra igång igen och jag springer rakt in i betongväggen. Veckans Fisk kanske blir Varannan Veckas Fisk eller Den Tredje Söndagen i Månaden Fisken, vi får se. Det hela handlar om mod och en hel portion civilkurage.
Håll i trosorna och knyt mustaschen för här kommer den!

Veckans Fisk: Karp



Cypris carpio kanske känns som ett bekant namn för många där ute i gillestugorna, vilket inte är så konstigt eftersom detta var Sonys första namn på deras platt-tv. Eller vägg-tv kanske det heter. Flat-screen. Bög-screen.
Karpen är gjord av pulver.
Därför löser den ofta upp sig när den är i vatten för länge, vilket är väldigt vanligt och har gjort Karpen till en väldigt sällsynt fisk. Som ni ser på overhead-bilden här ovan så har Karpen ett slags mungipstillbehör. Det är små tentaklar som lever sitt eget liv vid Karpens gap. Dessa tentakler får sin näring genom att gnida sig mot föda Karpen slukar i sig och lämnar sedan munnen när de är fullvuxna. Det märkliga och helt fantastiska är att dessa tentakler sedan blir till en ny Karp. De bär och matar sina barn under hela livet och släpper dem sedan fria när tiden är mogen.

Karpen är ca 4 kilometer lång, vilket gör den väldigt svårplacerad i svenska insjöar, där den tyvärr trivs bäst. Ofta får den inte alls plats, utan måste vila sina stjärtfenor långt uppe på land. Detta är mer vanligt i Värmland, där sjöarna ofta är mindre, men ofta under hösten så får man se upp vart man sätter sina fötter när man tar en svängom runt sjön. Ni kanske trampar på en Karp!

Ni kanske har ätit Karp a´la Malta? Jag antar det, då detta är en av världens vanligaste maträtter. Karpens ljusröda kött passar annars utmärkt till matig gryta, så våga testa er fram. Fastna inte i gamla vanor utan släpp fantasin lös och unna er en härlig Karp med löksås kanske? Det finns inga gränser för detta eftersom Karpen smakar bra tillsammans med allt. Där av det latinska ordspråket "Carpe Diem", vilket just betyder "Fånga Karpen".
Så ut och leta Karp nu gott folk! Karp till alla brukar Turkarna säga vilket jag håller med om till etthundra procent.

Vi säger det i kör tycker jag.

Karp till alla!

Det värmde som en humla i bröstet.


/Hank

Kom precis hem från en livsviktig insats.

Vaknade med en fast beslutsamhet att dagens främsta uppgift skola vara att lura till mig en slät hunka från en av Swedbanks uttagsautomater.

Såg på bankens hemsida att den, för mig, närmsta automaten borde ligga vid Danderyds sjukhus.  Med beslutsamheten lysande i ögonen hoppade jag på buss 509 mot sjukhuset. Väl framme gick jag med lätta och raska steg mot huvudingången. Lokaliserade snabbt automaten. Satt in kortet och tryckte in koden. Några sekunders fasansfull spänning. Sen. Det underbara rasslet.

Hemvägen beslutade jag att t-banan var bäst ämnad för. Timade den med en minut. Är nu hemma. Uppdraget klarades av på 30 minuter. Hela tiden lyssnades på P3:s fantastiska Mammas nya kille.

Kontoutrdaget visar nu en övertrassering på 97 kr. Jag känner mig oerhört slug. Lurat systemet. Svårt! Jag är oslagbar!

Lördagen är räddad!


//Johansomfan

Jag tror världen skulle vara en lite bättre plats att leva på om alla pratade som Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren.

/Hank

Ringde nyss till Internetbanken.

Fick reda på att helgen är budgeterad till 12 riksdaler.

Kom för någon dag sedan på den briljanta idén att övertrassera kontot. Men för det krävs en uttagsautomat i Swedbanks ägor. Jag kan informera om att det i den här stan är minst sagt sparsamt möblerad med sådana. Däremot ser man en bankomatjävel vart man än vrider blicken. Eller som jag brukar kalla dem, de blå djävlarna.

Så vad gör Johan såhär fredagkvällen till ära?

Jo, han tvättar. Helt jävla nykter. Skäms och tvättar om vart annat.

Eftersom det varit sparsmakat på småbyxeavdelningen i några dagar bokade jag in tvättiden igår. 18-20. Det är en tillräckligt dålig tid från början på en fredag, men what should I do lixom. 1805 står jag på tå framför maskinerna med tvätten i famnen. Ser till min stora fasa att det snurrar nån form av fula kläder där inne. Och ska, enligt räkneverket, tydligen göra det i ytterligare 10 minuter. Det svartnade lite framför ögonen. Sen tänkte jag. Vafan, Johan, va lite cool nu, det är inte hela världen. Trots att det är fredag har du ju faktiskt inte något speciellt för dig. Började få ner pulsen lite.

Lagom när fultvätten börjar bli klar smyger det in en rultig liten kvinna i 30-årsåldern. Ser på mig, som vid det här laget har accepterat mitt öde, och ler lite försynt. Det är ok, tänker jag. Hon säger säkert snart att hon missade tiden lite. Men icke. Hon plockar ut sina sloggis i storlek XXXL, ler åt mig och säger varsågod. Jag muttrar lite och vill i hemlighet totally go Chuck Norris on her face.

Jag gav henne ganska snart diagnosen dum i huvudet.

Nu ska jag i alla fall ha en trevlig gratiskväll med fotboll hemma hos Juden.

//Johansomfan

Jag vill börja med att säga att detta INTE är ett försvarstal.

Måste bara få ur mig några ord som har gnagt mig ett tag och jag ska inte förneka att jag själv hållit med. Ämnet är detta tjat om hur otroligt jävla kasst facebook tydligen är. Själv kan jag inte se någon direkt skillnad mot någon annan community som någonsin existerat eller, för den delen, existerar på detta underbara Internet. Jag hör ofta hur tråkigt det ska vara att facebooka, men kom igen, bottomlinen där måste väl ändå vara att du och dina vänner är ganska tråkiga. Här känner jag att jag måste tillägga att jag själv tycker att fejjan är ganska tråkig.

Sen det här med att dom likt IB tydligen, systematiskt, spar alla superhemliga uppgifter du lägger upp på din Profile är ju jävligt underhållande. Vad är nytt med att vem som helst kommer åt allt du delar med dig av på webben?

PUH.. det var skönt.

//Johansomfan

Ikväll brast det sådär härligt i tankeverkstaden igen.
Var på väg hem från Johansomfan efter en kväll med popcorn, Cops och Svt. Jag hann precis på tunnelbanan hem, vilket kändes bra för jag hade verkligen ingen lust att vänta. När jag kommer till Östermalm, där jag ska byta tåg för att sedan åka två stationer innan jag är hemma small det till.
Hoppar av tåget och går över på andra sidan där skylten visar : Ropsten 2 min. Detta var mitt tåg som skulle ta mig hem, men här valde istället min hjärna att spela ett fult jävla spratt på mig. Den sa helt enkelt åt mig att jag inte skulle hoppa på detta tåg, utan att jag skulle med tåget till Mörby, som skulle anlända om 15 minuter.

Jag suckade och slog mig ner för att vänta in tåget. 15 minuter slog jag ihjäl genom att stirra på spåret och jag hoppade sedan på Mörbytåget. För att snabbt inse att jag var på väg tillbaka mot Johan.
Vilken symfoni av känslor som dansade runt i min kropp vid den insikten. Jag blev så obotligt jävla oxblodsförbannad på mitt huvud att jag hade lust att klämma det mellan tunnelbanedörrarna.
Nu var det bara att hoppa av vid nästa station, ta tåget tillbaka till Östermalm, som kom efter 17 minuter, för att sedan vänta 7 minuter där på tåget till Ropsten.

Nu är jag hemma.
Kukhjärna.

/Hank

Var precis ute i la cuisina och slängde ihop lite snabbmackaroner med tuna. Fick till min stora fasa se att det är min städvecka. Min hjärna började direkt, frenetiskt arbeta för att på bästa sätt genomföra den Wallianska räkmackan.

Inte har jag tid att städa nåt kök. Jag är ju student. Har mycket att göra. Ibland undrar man vems huvud det brunnit i. Trodde städveckan var till för kineserna som, förmodligen, ändå bara ligger och pillar sig i naveln och äter lyxnudlar på pappas bekostnad.

//Johansomfan

Idag är jag instängd.
Solen har gått i moln medan jag lyssnar på webbradio och gör arbetsprover.

/Hank

Jag fick ett par solglasögon häromdagen. Eller skyddsglasögon. Vet inte. Men fina är de.

/Hank

Turnaround...
Every now and then I get a little bit lonely,
and you're never coming round...
Turnaround...
Every now and then I get a little bit tired,
of listening to the sound of my tears...
Turnaround...
Every now and then I get a little bit nervous,
that the best of all the years have gone by...
Turnaround...
Every now and then I get a little bit terrified,
and then I see the look in your eyes...
Turnaround, bright eyes
Every now and then I fall apart
Turnaround, bright eyes
Every now and then I fall apart

/Hank

Imorse trodde jag det var klippt. Jag tänkte, nu händer det. Tänker naturligtvis på den skräck vi svenskar alltid har i bakhuvudet. Invasionen från öster. Den röde björnen har vaknat.

Kastades upp ur sömnen utav att hela byggnaden vibrerar och ett öronbedövande ljud fortplantar sig stötvis genom väggar och tak. Huset var som en stor resonanslåda av typen seriekopplade-thunderkings-i-gul-postlåda. Helvete.

När det gått någon minut och några lågor fortfarande inte trängt genom mina fönster kom jag att tänka på en lapp som sitter nere i entrén, Jag drar på mig slacks och slippers. Tassar ner till lappen, och mycket riktigt. Där blir jag informerad att underhållsarbete kommer pågå i mitt hus under dagtid. Närmare bestämt bilningsarbete. Som tydligen periodvis ska komma att vara mycket störande. No shit Sherlock. Nu kommer det fina i kråksången. Upp till 8 veckor. 8 JÄVLA VECKOR. Jag tror fan inte att det finns en möjlighet i helvete att jag kan överleva det.

Nästa gång jag väcks av att dom bilar i källaren ska jag fan visa det lilla hantverkaraset hur man bilar en fejja.

//Johansomfan

Ikväll ska jag iväg på kalas. Frågan är hur fan jag ska så ihjäl tiden till dess. Jag ser tillbaka på de sensaste månaderna och konstaterar att det är nåt jag blivit sjukt kass på. Slå ihjäl tid alltså. Vet inte om det beror på att jag kanske varit ut 2 gånger på hela veckan eller att jag helt enkelt förlorat min annars eminenta kapacitet att underhålla mig själv.

Tidigare brukade jag få en känsla av upprymdhet vid vetskapen om att flera timmar me-time ska komma till daga. Nu känner jag mig mest otroligt uttråkad redan innan. Bara vetskapen att behöva umgås med mig själv är skrämmande. Undrar när dessa känslor switchade och varför i helvete frågade dom inte mig?

Som en varm förespråkare av coping försöker jag gå direkt till pudelns kärna och ganska snart slår det mig att det faktiskt finns en markant skillnad. Kan det vara så att jag tidigare låg nerbäddad med en fin örtkopp och fullkomligt överöste mina Ol´ Blues med diverse allsköns serier? Jag ser ju nuförtiden nästan uteslutande på TV och gamla repriser av O.C. Jag behöver nog ytterligare stimuli för att inte vrida mig i uttråkningsfrustration. Problemet är ju att jag nästan sett alla serier som finns. Eller?

Finns det nån vänlig själ som kan tipsa om en serie som gör att jag återigen kan, om inte älska, åtminstonde finna det en smula trevligt att umgås med Johan.

//Johansomfan

Sitter och slökollar på lite reklam i pausen mellan Turkiet-Sverige.

Vad får jag se om inte den gamla Saltkråkan-baben Malin a.k.a Louise Edlind. So long so good.

Men vafan, hörrö Lollo. Reklam för anti-räv-i-munnen-sköljen SB12. Sell out.

För att ge dig tillbaka lite värdighet bjussar jag på en bild från den gamla goda tiden, när du luktade hallon ur käften twentyfourseven.



//Johansomfan

Jag tycker Katrin Schulman är ett as. Hon är en avskyvärd, bortskämd, förvuxen brat med politiska åsikter som får republikanernas presidentkandidat Hucklebee att framstå som värsta Marx.

Det faktum att jag läser hennes bloggjävel varje dag gör att jag mår mest illa över mig själv.

//Johansomfan

Jag lever. Om än jävligt knappt.

Inatt hade jag en del sjuka jävla drömmar. Förmodligen starkt påhejade av febern. 40 grader lätt.

Jag kan återge vissa fragment av den som gjorde att jag till slut valde att lämna min, vid det laget dyngsura säng. Kan säga att likheterna med morgonens uppstigande hade stora likheter med avtagande av en blöt våtdräkt.

Anyway, drömmen:

Kände mig en smula trött och gick och la mig för att vila lite vid en lekplats som kändes liknande Kvarndammen i Ockelbo, bara det att den egentliga positionen borde fastställas till Sjöbacken. Fortfarande beläget i Kungadömmet Ockelbo så klart. Man kan i och för sig aldrig nämna denna ljuvliga ort Ockelbo för många gånger, men jag kan säga att hela drömmen utespelades där. I Ockelbo alltså.

Helt plötsligt kommer en turkisk man framkörandes med en bil av kombimodell och informerar mig att jag måste lägga mig i backluckan. Det tyckte jag då var en sjukt bra idé då jag fortfarande var jävligt sliten. Han tar mig till den turkiska ambassaden, nu beläget vid vandrarhemmet. Jag blir nu informerad om att den mystiske turkiske mannen tillsammans med konsuln ska bestämma ett lämpligt straff för mig. För vad förtäljer inte historien.

Påföljden blir i alla fall en natt i deras trädkoja. Sagt och gjort klättrar jag upp i kojan, ganska nöjd över situationen då jag tyckte straffet var ganska mesigt. Vafan liksom, en natt i en trädkoja. Whats up with that. Något bättre kunde dom väl komma på. Vad hände med tjära, fjädrar och lite klassisk eld kan man ju undra!?

Sittandes däruppe i kojan men en ickefungerande dator av märket Aftonbladet var jag ganska irriterad. Inte minst för att jag kunde se mitt gamla hus. Så nära men ändå så långt borta.

Det sista som händer är att jag vid ett rymningsförsök ramlar ner och svimmar. Det sista jag hör är turkarna som skriker: Du har HIV!

Då vaknade jag.

Sjukt skärrad, svettig och med hackande tänder sättar jag mig upp för att kolla på morgonnyheterna. För sova är ju fan värre en värsta base-hallisen.

Första inslaget: HIV ökar lavinartande i Sverige.

Jag trodde det var nåt jävla skämt och började genast kolla upp vilken ungdomsmottagning som ligger närmast till hands. Med svaret att jag tydligen är för gammal. Helvete vad det inte minskade ångesten.

Till slut såg jag att det var drop-in-mottagning på Karolinska på tisdagar mellan 8 och 10. Så det var bara att sätta sig på 508:an och pallra sig dit. Väl där gick allt sjukt smidigt och tanten med kanylen satt i styrelsen för gnaget!

Nu känns allt bättre men frågan är om jag blivit galen?

//Johansomfan

I onsdags hade jag och Johansomfan en "sitdown" med Elsa och Linn på Katten. Det var sconesbuffé som gällde och det hela var väldigt trevligt. Vi åt oss tjocka, skrattade och var glada.
Men då tyckte Elsa det var lämpligt att ta ner mig på jorden och påpeka att jag ser gammal ut. Det hela lät ungefär såhär:

- Elsa) - Henke, jag har funderat på en sak. Du har blivit så gammal, du ser liksom gammal ut. För jag känner mig inte gammal, men när jag tittar på dig så inser ju jag att vi inte är små längre.

Har jag någon jävla pensionärsutstrålning och går runt och osar liggsår och åderförkalkning utan att själv veta om det? Jag trodde jag höll mig ganska väl, klär mig "hippt" och försöker hänga med i det ungdomliga språket. Kan till och med bjuda på ett "fett" då och då.
Men tydligen lever jag i ovetskap om att jag ser ut som ett flintskalligt russin.

Fler händelser väcks till liv.

För kanske ett år sedan var jag på fest med Steffo och hans syster, som är några år äldre än mig. När vi efter ett tag på festen började prata ålder, undrade hennes vänner varför jag hängde med Steffo.
- Du är väl lite äldre än honom, menar vi.
Jo, det är klart, tänkte jag, jag är ju ett år äldre men det är väl inget.
Men nej nej, de på festen, som kanske själva var närmare trettiostrecket, trodde jag minst var 32, till och med äldre.

Det som kanske sved mest, var när jag och min väninna var på en favoritpizzeria vid Telefonplan. Kvinnan som jobbar där bad mig skriva under kvittot efter betalning.
Jag kladdade ner min signatur och började sedan skriva mitt personnr.
8309.....nej nej, sade servitrisen, ( som själv kanske är i 50-års åldern ), du ska ju skriva ditt eget personnr.

- Men, jag är ju född 83, pep jag.

Servitrisen såg på mig och skrattade. DU kan väl inte vara född 1983? Du måste ju vara närmare min ålder.

Så här går jag omkring, en 45-årig student, född 1983.
Jag kanske har lyckats skramla ihop några tusenlappar till min pension, som tydligen är närmare än vad jag först trott.
Nu ska jag gå och tävtta öronen med revaxör, plocka ut löständerna och försöka kissa lite.

/Hank