Klor
Vaknade ganska sent idag efter en lång natt med serien Six Feet Under som jag äntligen börjat jobba mig igenom. Det kändes som en helt vanlig dag och allting verkade vara på sin plats.
Det dröjde till sent på eftermiddagen jag började ana oråd.
Jag hade ätit en lätt liten lunch, duschat och stod och gjorde mig redo för att gå ut en sväng i den då vackra solen. Jag öppnade fönstret lite på glänt och kände isande vindar och bestämde mig för att ta den tjocka jackan, eftersom jag är som Johansomfan säger, en riktig liten frysgris.
Jag kände i jackfickan. Ingen nyckel till mitt rum fanns där. Letade på bordet, under smulor och ritblock men ingen skymt av låsningsredskapet. Skulle jag gå ut, utan att ha nyckel på mig så kunde jag känna mig lurad på att komma in igen genom porten vid entrén.
Jag började leta igenom väskor, i vattenkokaren, sopkorgen och strumplådan men nyckeln var som det kvarglömda naziguldet, ingenstans att bli sedd.
Jag började göra som jag ofta gör när jag förlagt nåt eller glömt, gå bakåt i tiden och försöka minnas vad jag gjort innan. Det var då det slog mig. Juden!
Juden och Johansomfan var ju här kvällen innan och vid ett svagt ögonblick lånade Juden nyckeln när han gick till affären. Helvetes jävlar, svor jag högt för mig själv. Den där nyckeln kan jag ju glömma att se igen, jag måste byta lås och hela den rullen. För att ligga i min säng och sussa på natten, med vetskapen att långa klor sakta lirkar upp min dörr, raspar sig in i mitt rum och tar allt som glänser är inget man vill vara med om.
Så det var bara att åka pöbelbussen ut till Ektorp och konfrontera The Jew, spöa honom på Tv-spel, ta nycklarna och sedan åka hem, låsa och känna mig säker igen.
/Hank
Låna aldrig ett par nycklar till en jude..