Hanky loves Johansomfan

Jag har länge haft en liten dröm. En sån där sak jag alltid velat göra, men det har aldrig blivit av.
Men ikväll, efter att ha druckit några öl i plåtskjulet Nivå 22, hände det. Min lilla dröm blev till verklighet då jag stegade in i en bingohall.

Jag har haft en romantisk bild av bingohallar är det första som slår mig. I min fantasi skulle det vara ett rum där cigarettröken ligger som en dimma i lokalen och tanter samsas med smågangsters i kampen om att knipa den första bingoraden.
Men här på Fridhemsplan finns inte ett spår av denna fantasibild. Här möts man av hipp inredning, dataskärmar och dataröster som ropar ut nummer.
Visst, de vithåriga tanterna med stora glasögon sitter här, men tystnaden är total. Jag hade hoppats på ett mummel, skvaller och svordomar, men vi törs knappt prata med bingovärdarna när vi kommer in.

Nästa felaktiga fakta jag hade om bingo var att jag inte trodde det skulle vara några problem att spela några rader. Jag går fram till kassan och säger självsäkert;
- Två brickor tack.
Svaret från tjejen i kassan lyder;
- Ok, vill ni ha 4000ut, tvåbricka, 10 krs spelet eller nästa spel som kommer, vilket är en 2 raders humledumlesatansvårtattförståspel?

Jag står helt tyst. Dreglar lite.
- Ursäkta?

Det slutar med att vi får en varsin bricka till kommande spel. Men det är nu det kluriga börjar, då
jag inte visste att man måste vara en jävla rymdfysiker för att spela lite hederlig bingo. Det haglar nummer och vi sitter med öppna munnar och försöker förstå var vi ska kryssa.
Bingobrickan ser inte som jag är van vid. Det är massa rutor, och vi har inte en chans att hinna med att förstår hur vi ska göra. Nu kanske ni lutar er tillbaka i soffan och skrockar, den där Hanky, han kan ju fan ingenting, men sanningen är att det är större risk att skriva 2.0 på högskoleprovet med ögonbindel på sig, än att förstå sig på bingospel.

Tanterna tittade på oss. Bingovärdar gled förbi och frågade;- En femma eller tia? I högtalarna kom nummer som vi inte hann med att kryssa och vi började känna oss allmänt dumma i huvudet.
Sen när måste man veta universums gåta innan man får spela lite bingo? Hade de tanterna som satt där löst meningen med livet och hade en IQ på 800 för att så lätt sitta och göra kryss på sina brickor?
Med stora ögon följde jag folket i bingohallen. De hade full koll. Jag var ett miffo.

Utan bingovinst knallade jag hem. Det är fortfarande varmt ute och på tunnelbanan hem stöter jag på en karl som prackar på folk information om Jehovas.



/Hank

Jag hade haft semester i Ockelbo några dagar och anlände hem i söndagskväll. Tände lyset i mitt lilla rum och möts av en fasansfull upptäckt. Där i fönstret där en ståtlig PeterPaprika huserat finns nu en torr och fnasig liten boll.
Jag släpper mina väskor och rusar in med skorna på, fram till honom. Han ser stendöd ut och jag jag grips av insikten att jag ytterligare en gång tagit livet av en växt.

En sorg börjar bubbla inom mig.
Jag hade lovat mig själv att PeterPaprika skulle växa och må bra, att jag skulle ta hand om honom och se honom föda små paprikor. Nu såg denna framtid plötsligt helt kolsvart ut. För där i krukan fanns inte ett tecken på liv längre.

Efter sorgen kom paniken.
Helvete, Helvete, Helvete, mumlade jag och irrade planlöst runt på mina 17 kvadratmeter. Hur kunde jag glömma honom i solen? Är jag så ansvarslös?
Mitt i denna panik grep jag tag i en vattenflaska och öste vatten över krukan och PeterPaprika.

7 timmar senare vaknar jag av solen i mina ögon.
Sträcker på mig och reser mig upp för att koka en kopp Java, då jag i min ögonvrå får syn på något grönt och frodigt. Jag måste nästan sätta mig på golvet av chocken. För där i fönstret står en ståtlig PeterPaprika igen och viftar på sina blad. Med darrande steg går jag fram till honom. Han rycker på sina axlar och ser på mig med sina paprikaögon. Han lever. Han ser pigg ut.
PeterPaprika är den hårdaste jävla paprika jag vet.

/Hank

Jag vill börja med att säga att jag inte direkt har en pryd inställning till skämt. Kan till och med säga att jag lutar åt det motsatta. Jag skrattar ofta rått åt de mest salta av vitsar.

Idag såg jag dock en ruggigt svennig gymkille komplett med fläckiga jeans och tight tanktop. Till saken hör att på linnet var det en pil ned mot gylfen och på bröstet stod det " IT WON`T SUCK ITSELF". Det är faktiskt bara jävligt äckligt.

Att gå omkring nere i t-banan under lunchrusch med sådan tröja kan bara betyda en sak. Han mår lite dåligt och vill avsluta sitt jordeliv men har inte guttsen att göra det själv..


//Johansomfan

Fet låt tillägnad mig själv. Förra sommarens soundtrack numero uno still going strong.. Oslow here we come!



//Johansomfan

För ett tag sedan var Steffo hemma hos mig på besök. Vi bestämde oss för att äta godis och titta på film, något vi inte gjort tillsammans på länge.
Vi handlade Ben&Jerrys, chokladmousse och läsk, för att sedan rulla igång en rulle på spelaren. Det blev Romeros nya del i hans zombieserie, Diary of the Dead. Jag ska icke förtälja något om filmen, utan istället prata lite om vad man skulle göra själv om de döda blev levande och gick på jakt.

Steffo hade en plan om detta skulle ske. Han hade funderat ut, att det bästa vore att ta sig till Valbo, där han sedan skulle sätta sig på taket på Köpis, som för er som inte vet vad det är, är ett stort köpcentrum.
Detta skulle enligt Steffo vara den perfekta platsen för att överleva en zombieattack.
Jag vet inte riktigt jag.

Jag menar, vid Köpis, är det nästan varje dag skitmycket folk. Skitmycket folk vid en zombieinvasion förvandlas ganska snabbt till en stor skara av levande döda. Det är självskrivet.
Steffo skulle då alltså åka dit, klättra upp på taket och sitta där. Antar att idén är att han vid jämna mellanrum skulle kunna ta sig ner in i Köpis för att roffa åt sig förnödenheter, så som fisk och schampo.
Jag tror detta skulle bli ett stort problem då hela personalen från IKEA traskar runt för att bita och äta lite på Steffo.

Så vad skulle man då göra?
Om det är en global återuppväckning av de döda ryker min idé om att ta en båt och åka över havet. Eftersom zombiesar inte kan simma så väl, skulle de antagligen fastna i den leriga bottnen och sedan bli fast där för all framtid. Men om det nu är globalt blir man ju inte gladare när man tagit sig över till Skottland och man där finner döda kiltar som vandrar runt.
Nej, det är klurigt det där. Är kanske ett redigt skyddsrum melodin?
Vad tycker ni?

Dagen efter jag och Steffo diskuterat detta pratar jag med honom på msn. Eller chattar, som det kanske heter.
Här är en liten del av konversationen:

Henke säger: vad ska du leka med idag då?

Stefan säger: kanske införskaffa mig en kniv

Henke säger: oj

Stefan säger: en riktig sådandär slaktarkniv som man kan mörda minst 300 personer med

Jag tror han börjar förbereda en attack. Snart sitter han på taket på Köpis med sin kniv.



/Hank

Jag råkade faktiskt se det mesta av schlagern igår.. Juden hade ju tjatat i en vecka och man är ju inte mindre vän än att ge med sig. Dessutom ackompanjerades röstningen av två redigt salongsberusade finska damer inne på Carmen.

Det har hos mig vuxit fram en form av förståele inför att männsikor faktiskt tycker att det är en underhållande tillställning. Trots att musiken, alltsom oftast, suger get, måste jag hålla med om att det är ett gediget koncept.

Det jag inte förstår är denna sjukliga konservatism inför hur musiken ska låta. Människor verkar tro att det finns ett låtrecept hugget i sten. Jag blir så vansinningt trött när jag läser på-stan-frågor med människor födda på 90-talet som svarar "den, för att det låter som en riktigt schlager" på frågan "vilken låt tycker du ska vinna". Vafan vet du om det!? vill jag skrika så att det centimetertjocka orangea spackellagret, likt ett kastat rått ägg, rinner ner i den forcerade urringningen. Våga ha en egen åsikt..

För er som går och  funderar på varför  dagens barn ser ut som dom gör, ta en titt på Sveriges alldeles egna bidrag i  tävlingen och ett ljus borde tändas.

(för en billig slant kan jag skriva en moralkaka till er också)..



Over and out

//Johansomfan

Det tog ett tag, men nu är det klart.
Jag skriver ur mig ur kyrkan.

Har i helgen äntligen skrivit under formuläret som ska, om allt går rätt, ge mig en enkelbiljett till underjorden. Jag kliver ur den Svenska Kyrkan som jag av någon outgrundlig anledning varit medlem i för länge. Jag blev döpt som liten sparvel och har sedan dess låtit mitt namn stå kvar i kyrkböckerna men nu i veckan blir jag avskriven.
Det känns bra.

Antar att Satan gnuggar sina sotiga händer där nere och gör i ordning en plats åt mig i skärselden.



/Hank

Till alla er som säger att jag börjar bli gammal:

Idag fick jag visa leg när jag köpte en lättöl till maten!

Det ni!

//Johansomfan aka Babyface

Varje sommar, lika säkert som att blodiglarna samlades vid stenmuren kom de.
Med sina långa armar släpandes i backen medan de sakta drog sina fötter över det färska sommargräset, kastade de nervösa blickar med sina tomma ögon. De letade faror.

Båda var blonda, blåögda med utstående framtänder och de var skrämmande lik varandra. Ingen visste riktigt var de kom ifrån, varför de kom eller vart de tog vägen när de försvann efter augusti.
Det enda vi visste var att de inte var som oss andra.
Flickans hår var det enda som skiljde dem i utseende. Deras kroppar var långa och gängliga och vid första anblick kunde man tro att de vilken sekund skulle gå av och ramla ihop en benig liten hög.

Jag undrar ofta om de gillade att vara här under sommaren. Gick de under det kalla halvåret och längtade efter att få släpa sina lemmar i sanden. Att bo i den lilla sommarstugan ovanför badplatsen tillsammans med vad alla vi antog var deras far. En krokryggad man iförd träskor och alltid rökandes på en liten fimp.

Man kunde varje dag höra hans raspiga röst ekandes ut över badplatsen,
- Ungar! Ungar!
Hans träskor klapprade mot träbryggan som lätt gungade ovanpå det mörka sommarsjövattnet. Hans hår var gråsprängt, huden mörk och rynkig och ett par buskiga ögonbryn frodades ovanför hans insjukna, döda ögon.
Jag tror jag aldrig såg honom le, aldrig ens låta sina mungipor röra sig uppåt i ett försök, utan han gick alltid runt med sin bistra min, en fimp han rökt på alldeles för länge hängandes från sin ena mungipa och sina händer djupt nergrävda i de utslitna jeansfickorna.

Vi såg aldrig sommarstugebarnen tillsammans med några andra barn. De höll sig för sig själva, mumlandes och pekandes med sina seniga armar.
De visade sig endast under dagtid, då de bredvid varandra gick längs den lilla sandstranden vid badet. Ibland klädde de av sig och kylde ner sina mjölkvita kroppar i den lilla dammens vatten. De badade med ett lugn vi andra barn bara kunde stå och titta på. Vi andra lekte, knuffade i varandra, simmade ikapp och lekte pirater på traktordäcket som någon alltid skadade sig på.
Pojken och Flickan simmade istället lugnt och behärskat runt utanför bryggorna. De hoppade inte från stenmuren, utan använda stegen som fanns där. Klättrade hela vägen ner i vattnet, lät sen sina ben skjuta ut dem några meter där de sedan simmade runt innan de återigen tog stegen upp för cementmuren för att värma sig i sina alldeles för stora badlakan.

Åren gick och sommarstugebarnen återvände varje år.
Vi växte upp tillsammans med dem, utan att veta vilka de är.

Under ungdomsåren höll de sig inne i deras lilla trästuga under kvällstid, då alla vi andra grillade, nattbadade och drack folköl. De satt där inne, tysta med endast ett svagt ljus som sken ut över höåkern medan vi tjuvrökte och åkte trimmade mopeder över träbryggorna.
De visade sig inte utanför dess stuga om inte solen sken.
Ingen tänkte på dem.

Om jag lutar mig tillbaka och minns den tiden ser jag en klar bild framför mig:

Pojken och Flickan släpar sig runt badplatsen, långsamt med tomma, gråa ansikten. De stannar då och då, deras flackande blickar spejar runt nervöst, lite ryckigt ungefär som en gnagare som vaktar sin nyfunna föda. Deras armar släpar i backen och bildar långa spår och mönster i sanden. De rör sig mot vattnet, där vattnet krusar sig och de små vågorna letar sig mot deras långa, kritvåta tår. Pojken sträcker långsamt ut sin arm, lägger den ovanpå vattenytan och stänker sedan iväg några droppar mot Flickan. Hon vänder sig om, står helt stilla och bara ler mot sin bror. Deras ögon möts för en sekund, då de nickar mot varandra. De vänder upp mot den lilla stugan ovanpå backen igen. När de kommit halvvägs öppnas den lilla dörren och det gråmurkna ansiktet letar sig ut.
-Ungar! Ungar!........



/Hank

..vad dålig jag har varit att skriva på sistens..

Hänt sen sist.. jo jag har ju faktiskt tagit ett steg närmre 30 som alla, i tid och otid, påpekar. Jag tänker mer, what the heck, 25 är det nya 20.

Födelsedagen i ära firades med att Pc pch Hanky kom hit med en sconesbuffé i släptåg. Det kallar jag vänner det. Även om jag faktiskt måste inflika att Hanky försökte grusa mitt firande med att smälla av en Party Popper 15 cm från mitt stackars öra. Ont som helvete gjorde det, men vem fan är jag att klaga. Även ett stort tack till Sara och Juden som i stor stil gjorde så jag slapp äta allt själv.

Nu har jag precis städat hela korridoren och köket. Förra veckan var egentligen min städvecka och jag måste motvilligt erkänna att jag visste om det. Jag tänkte bara: Jävlar i min lilla låda vad fint det är, här behöver inte städas. Tji fick jag, igår kväll satt det ett halvt a4 engelska superlativ om min oduglighet på dörren. Skamset skrev jag en ursäkt och ett löfte om att det minsann skulle vara rent när fröken kommer hem imorgon (läs:idag). Sagt och gjort. I vanliga fall brukar jag tycka att lappar är för ryggradslösa konfliktfobiker. Igår innehöll den dock en sån oerhörd substans att jag fick gå till sängs som en skamfylld liten hund. Så nu vet ni. Om ni tycker att jag beter mig ofogligt, skriv en arg lapp. Darrande på läppen och med svansen mellan benen kommer jag inom en snar framtid ha verkställt er vilja. Ät bajs! OK!


//Johansomfan

Ps. Ivanna hälsar

Kan det vara sanning?



/Hank

Låt mig presentar : Bläckfisken



" Becket såg ner på sin hand. Hans handflata var utsträckt och i den låg den mest säregna krabat man någonsin sett.
- Vad tror du att det är, Mr. Norris?, frågade han med en nyfikenhet han inte känt sedan barnsben,
- Jag vet inte och jag tror jag inte heller vill veta, fick han som svar av den gänglige, gråa man som stod som en mörk pelare bakom honom.
Mr. Norris hade seglat dessa hav så många gånger att han själv glömt räkningen, hans ansikte var fårat av kampen mot havet och hade format egna små vågor i det spända skinnet. Han hade aldrig sett något liknande.
I Beckets hand låg ett åttaarmat huvud, med stora vita ögon som stirrade explosivt mot dem samtidigt som svart kiss rann ur den.
- Jag vill inte veta, sade Mr. Norris igen och drog sin kniv ur slidan. Den ska inte få leva längre.

Så börjar ett av världens största litterära verk, Moby Dick, som chockade kulturkretsar när den släpptes på sena 90-talet. Författare, den före detta Tv-stjärnan Leif "Loket" Olsson, beskrev här den vackra vänskapen mellan en bläckfisk och en matros, något som aldrig förr hade satts på papper. Denna historia delade folket i två läger, de som älskade den samhällskritiska Moby Dick, samt de som hatade den och förnekade all kännedom om bläckfiskar. För det var detta som var problemet. Bläckfisken.
Denna undervattensart, som efter Moby Dick bara fångats på bild ett fåtal gånger, skildrades i Lokets bok med sån expertis och säkerhet att man ett tag trodde Loket själv var en bläckfisk. Han beskrev den som "underbar, med ett gyllene skinn som smakade saffran och vete, vilket man ville krama och vara nära så ofta man kunde."
Loket själv gick efter boken under jorden eftersom det massmediala trycket blev för stort. Men vad är en bläckfisk egentligen och är det som Loket skrev om den sanning? Gick kanske Loket inte under jorden, utan under vattnet?

Eftersom man aldrig fångat en levande bläckfisk utan bara lyckats avbilda den fotografi, är det svårt att ge rikligt med fakta om den. Jag tänkte istället fortsätta med ett till litet utdrag ur Moby Dick, vilket nästan är den enda fakta vi har om denna art.

"Båten, eller Lovisa som kaptenen kallade henne, krängde hårt den natten. De hade kommit ut på den del av havet där hundratals fartyg försökt segla, men bara några få lyckats.
Den vattenfyllda glaslådan satt hårt fastspänd mellan två trästolpar under däck, men ändå ville den smita från sin plats och följa vågornas grepp. Becket satt framför den utan att röra en min. Mellan honom och bläckfisken fanns bara 2 centimeter av glas, en tanke som gjorde honom vild av upphetsning. Hans tryckte handen mot glaset, försökte smeka det gnistrande blå skinnet som fanns på andra sidan.
Förbjuden kärlek, suckade han och slöt sina ögon. I vattnet på andra sidan glasbarriären simmade den vackraste varelse han någonsin skådat. Dess ögon, vilda men ändå med ett harmoniskt lugn, såg på honom med en menade underton. Bläckfisken virade sina armar omkring sig, tryckte en av dem mot glaset och drog loss den, vilket skapade ett ljud som nästan blev för mycket för Becket.
Plopp....Plopp...Plopp.
Becket lät sina kläder falla till golvet, ställde sig på en banankartong och hivade sig upp för glaset. Han sjönk ner i det varma vattnet. Det dröjde inte länge innan tre armar grep tag i hans ben, något som först fick honom att rycka till, innan ett lugn han aldrig känt spred sig genom hans muskulösa kropp. Glasburens klara vatten grumlades av den mörka vätskan som kom ur bläckfiskens kroppsöppning, Becket simmade till ytan, tog ett djupt andetag och dök ner igen.
Han var för första gången lycklig."

Ja, det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man läser detta måste jag erkänna. Bokens kraft och detaljrikedom får en att sitta på helspänn genom sträckläsningen som infinner sig. Hade jag haft tid och rum skulle jag delat med mig av så mycket mer utdrag ur boken, men jag hoppats jag väckt ett litet intresse hos er om den underliga varelse som finns där under vattenytan, Bläckfisken.
Ett tips för er som blev nyfikna är att direkt springa till ett bibliotek och låna Moby Dick, för där finns så mycket fakta, sant eller osant får förbli en gåta, men lika spännande är det.

/Hank

Sitter och tar igen mig med en nattfösare. Den sista kalla ölen kunde inte sparats till ett bättre tillfälle. Hanky loves Johansomfan-redaktionen har ju rivit tält i Kungsan hela natten. Det gick faktiskt sjukt bra, mestadels för att vi är sjukt bra.

När vi var klara frågade Sara om vi ville skjutsa henne fram och tillbaka några varv runt stan. Det ville vi såklart. Så nu är jag hemma lite senare än väntat. Det gör ingenting. Ett spöregningt västerort är fint vid 5-snåret.

Nu måste jag nog försöka stödvila någon timme, för snart kommer den lilla saten hit.

//Johansomfan

Nu sitter jag och förbereder mig.
Jag ska inom kort lämna mitt varma och sköna studentrum, där jag hela kvällen myst framför serier, för att bege mig till Kungsträdgården och arbeta hela natten lång.
Det känns lite sådär måste jag erkänna. Det ser kallt ut och jag kommer bli hungrig, tur att Max ligger där.

Men det kommer nog gå bra, ska slita som ett djur så vi blir klar ganska snabbt. Fast vet ändå inom mig att det nog kommer bli förmiddag innan jag får traska hem och sova lite. Men jag är ju inte bortskämd med att arbeta nu så det är bara att bita ihop.
All makt åt Tengil.

/Hank

"Gud är en barnslig vanföreställning" - Albert Einstein

Word up homie!

Idag kom jag osökt att börja tänka på Buba Badjie. Ni vet, den gamla Robinsondeltagaren från Gävle. Eller, Negern med gluggen, som han i folkmun kallades.
Det var på den tiden då jag såg på Robinson. Tyckte det var spännande och tacka för det eftersom det var innan "dokusåpan" mjölkats sönder med alla olika former och teman.
Jag hejade på Buba tror jag, för jag minns faktiskt inte riktigt. Har för mig att han var en rolig afrikan och en allmänt trevlig prick som arbetade som veterinär.
Nu ser jag att han arbetar på Bromma Djurklinik. Hoppas han inte skilt sig från sin Cecilia utan att de lever frodigt i en fin villa någonstans i Bromma och att han sin amulett som han fick av sin medicinman-morfar kvar runt magen.
Får jag en sjuk katt någon gång ska jag besöka Buba.



/Hank

Nu när värmen kommit till stan följer med den en rad problem. Det kanske största är frågan om nakenhetens vara eller icke vara.
Man ser ganska snabbt efter att solens strålar börjat värma att folk tar för givet att deras kroppar får vara öppen för allmän beskådning. Att man verkligen får knata runt halvnaken i tron om att alla tycker det är ok att få en gammal vit ölmage i ryggen i kön till bankomaten. Men vi måste försöka bena upp vad som egentligen är tillåtet i nakenfrågan, som till största del, ja, kanske egentligen bara, handlar om män som tror att bar överkropp är ett tillåtet plagg i det offentliga rummet.

Vi kan väl nästan alla skriva under på att om man rör sig i stora folkmassor så bär man ett plagg på sin överkropp. Jag vill nu inte framstå som en tråkig och inskränkt pojke, som är emot personlig frihet och röstar för att alla ska ha likadana uniformer på sig. Nej, tvärtom så är jag för varje individs valfrihet, men om vi nu ska låtsas leva i ett civiliserat samhälle, där kläder är normen, så förundras man varje vår hur lätt det är för vissa att kasta tröjan och låta fläsket, eller sin välformade tvättbräda för den delen, lysa upp stadens rum.

Jag och Johan började diskutera var egentligen är legitimt att vara i bar överkropp. Vi enades båda om att badplatser är ju en självklarhet, även inom hemmets gränser såklart. Vill jag poa runt i enbart korta shorts och träskor i grönsakslandet så ska ingen jävel säga till att skyla mig.
Sen blev vi lite oense jag och Johan. Han förbjuder även bara överkroppar i parker, vilket jag nog inte riktigt håller med om.
Bor man i en stad och solen kommer fram, vill man kanske sola sin kropp. Då kanske en park är det enda man har tillgång till, vilket är mitt argument om att där får man bete sig lite hur man vill. Det är ju bara för Johan att inte stirra på dessa svulstiga kroppar.
Johan vill förbjuda nakna överkroppar på alla platser förutom badplatser, vilket jag tycker är lite väl hårt.

Nej, det är när dessa män tror att det är helt ok för dem att handla solhattar i bar överkropp inne på H&M eller trängas längs drottninggatan en solig lördag. Det räcker med ett linne, en tunn t-shirt, bara ni inte tror att det är helt rätt att bränna sin bringa på alla offentliga platser. För på något sätt är det inte det. Det måste ni väl också känna längst där inne.
Har vi någon överkroppsolare som läsera som vill kommentera detta?



/Hank

Jävlar i min lilla låda vad fint vädret har varit.
Solen har gassat och folk har nu tinat upp ordentligt, vilket märks då alla människor blir som helt nya. Allt blir lätt, alla dricker öl och det är festivalstämning i parkerna.

Lördagen spenderades i Tanto, där vi njöt av vårsolen hela dagen. Öl, lite grill, politiskt inkorrekta skämt och allmänt förjävla skönt.
Sen bar det av mot djungeltrummafest på Bauer, vilket inte riktigt var som vi fått höra av en tjomme i parken. Enligt ryktet skulle pilsner krängas för 10 kr mellan 20-22, men när vi anländer märker vi att den kostar 20 kr mellan 20-21. Kanske inte ett fruktansvärt nederlag, men att sedan höja priset på samma öl till 48 riksdaler får mig att koka av ilskna.
Men det fina just nu är enkelheten. Köpa några kalla öl, lägga sig i den svala skuggan i parken, sparka av sig skorna och ljuga en hel eftermiddag. Det är melodin.

Snart drar det ihop sig för Oslofärd.



/Hank

Idag, med start från 11:00, kommer Johan och jag uppträda med en show på Sergelstorg. Vi kallar showen "Jobb".
Jag ska inte berätta för mycket om den utifall ni tänker komma och titta, men i stora drag så handlar den om att riva två tält. Men skrapar man på den fina ytan finns där under tältdukarna så mycket mer. Avundsjuka, bitterhet och drömmar som kanske aldrig kommer bli uppfyllda.

Så är ni lediga idag tycker jag ni ska titta på vår lilla föreställning. Ni kanske ska köpa er en glass, sätta er i den stora trappan och på avstånd njuta av två arbetsamma unga män.
Det är helt gratis, men kanske inte så jävla roligt.

Själv hade jag hellre köpt en kasse pilsner och lagt mig i en park.

/Hank

Idag blev det utflykt till Täby där vi nosat upp skyltdockor för etthundralappen/styck. Eftersom detta lät som ett fyndpris för mig så var det bara att ta det gamla tåget på roslagsbanan ut till Täby Centrum.
För er som inte varit där så är det skitfult.

Täby Centrum är ett köpcentrum, ett fult och idiotiskt sådant. Vi traskade runt där ett tag och slogs av hur fult det var där.
Plötsligt klev en man fram och presenterade sig som Hasse. Han tyckte vi såg glada och trevliga ut och undrade om vi hade tid att höra på hans förslag. Det var nämligen så att Hasse och hans fru hade börjat med ett nytt och fräscht ekonomiskt system, vilket skulle medföra bättre ekonomi + mera fritid.
Där avbröt jag Hasse, sa att jag inte alls var intresserad och tog rulltrappan upp till Claes Ohlsson. Pyramid-Hasse.

Sen blev det då inhandling av skyltdocka. Det var inga helkropps, som jag egentligen är på jakt efter, utan halvingar på pinne. Men helt klart godkänt ändå. Det enda lilla problem var att frakta hem dem, vilket inte alls var så lätt som vi trott. Att släpa 4 stycken skyltdockor via tåg och tunnelbana är ett projekt man bara gör en gång i veckan.

Men nu står de här. Mina dockor. Fast det är bara två som är mina.



/Hank

Igår kom en bekant över på fika. Det skulle bli vuxenfika, med kaffe och kanelbulle som vi skulle lägga på fat. Men hela vuxengrejen rasade åt helvete direkt när hon har med sig en present, som är som hämtad från Djävulens Lekstuga. Jag filmade den lite, så att ni alla kan se och förundras över varför den överhuvudtaget blivit tillverkad. Antar att man gillar Ally "Pinnen" Mcbeal för att uppskatta den otäcka lilla fan. Nä, det ryser ända in i benmärgen när jag ser och hör den. Ungefär som den sjungande fisken, som det iofs finns en jävligt gedigen film om.

/Hank

Det slog mig nyss att jag idag varit en kugge i hsb-maskineriet. Jag har indirekt bidragit till ökningen av bostadsrätter i innerstan. Jag skäms. Jag är en hora. Money for nothing.

//Johansomfan

Har som Hanky redan nämt spenderat helgen i Ockelbo. Fest och fotboll. Jag varken tänker eller orkar gå in på detaljer men det var en förbannat fin helg. Det var förbannat kul att sparka boll även om Henka J fintade upp mig på till Frippes under första uppvärmningen. Cristiano ditt gamla träben, se och lär säger jag bara!

Var i skolan idag. Var länge sedan jag kände en sån låg studieambition. Jag vill ha sommarlov nu. Blev inte bättre av att den halvdag jag var inställd på förvandlades till en heldag. Har haft duktig pollenallergi på sistens som inte blev bättre när ej namngiven studiekamrat tar med sig sällskapsdjur modell stor råtta till klassrummet. Den lilla saten försökte under hela seminariet eyeballa till sig fula sötpoäng. Men serru den gamla gubben funkade inte då jag tittade ohyran strängt i ögonen och sa: you dont fool me boy.. sen konstruerade jag en handfull smidiga likvidationsscenarion i mitt huvud. Jag fick inte ut mycket av själva lektionen.


//Johansomfan

Idag fyller Filipippa 20 år.

Så nu tar Hanky loves Johansomfan-redaktionen i från tårna och utbrister GRATTIS!!!

När man nämner Filipippa kommer man osökt in på det faktum att hon har det ytterst tveksamma nöjet att kalla sig Djööuurgåådaare.

Vi är många som inte förstår hur det kan komma sig att det överhuvudtaget finns människor som kallar sig DIFare. Jag har gjort en liten psykoanalytisk djupdykning i ämnet. Bilden nedanför säger allt.



//Johansomfan

Jag är en lyckligt lottad kille.

Jag bloggar tillsammans med Sveriges coolaste kille.



Ps. Lägg märke till att Hanky visar upp stor briljans när han lyckas med konststycket att blunda och samtidigt skela med ögonen.

//Johansomfan