Hanky loves Johansomfan

Jag hade haft semester i Ockelbo några dagar och anlände hem i söndagskväll. Tände lyset i mitt lilla rum och möts av en fasansfull upptäckt. Där i fönstret där en ståtlig PeterPaprika huserat finns nu en torr och fnasig liten boll.
Jag släpper mina väskor och rusar in med skorna på, fram till honom. Han ser stendöd ut och jag jag grips av insikten att jag ytterligare en gång tagit livet av en växt.

En sorg börjar bubbla inom mig.
Jag hade lovat mig själv att PeterPaprika skulle växa och må bra, att jag skulle ta hand om honom och se honom föda små paprikor. Nu såg denna framtid plötsligt helt kolsvart ut. För där i krukan fanns inte ett tecken på liv längre.

Efter sorgen kom paniken.
Helvete, Helvete, Helvete, mumlade jag och irrade planlöst runt på mina 17 kvadratmeter. Hur kunde jag glömma honom i solen? Är jag så ansvarslös?
Mitt i denna panik grep jag tag i en vattenflaska och öste vatten över krukan och PeterPaprika.

7 timmar senare vaknar jag av solen i mina ögon.
Sträcker på mig och reser mig upp för att koka en kopp Java, då jag i min ögonvrå får syn på något grönt och frodigt. Jag måste nästan sätta mig på golvet av chocken. För där i fönstret står en ståtlig PeterPaprika igen och viftar på sina blad. Med darrande steg går jag fram till honom. Han rycker på sina axlar och ser på mig med sina paprikaögon. Han lever. Han ser pigg ut.
PeterPaprika är den hårdaste jävla paprika jag vet.

/Hank