Hanky loves Johansomfan

Varje sommar, lika säkert som att blodiglarna samlades vid stenmuren kom de.
Med sina långa armar släpandes i backen medan de sakta drog sina fötter över det färska sommargräset, kastade de nervösa blickar med sina tomma ögon. De letade faror.

Båda var blonda, blåögda med utstående framtänder och de var skrämmande lik varandra. Ingen visste riktigt var de kom ifrån, varför de kom eller vart de tog vägen när de försvann efter augusti.
Det enda vi visste var att de inte var som oss andra.
Flickans hår var det enda som skiljde dem i utseende. Deras kroppar var långa och gängliga och vid första anblick kunde man tro att de vilken sekund skulle gå av och ramla ihop en benig liten hög.

Jag undrar ofta om de gillade att vara här under sommaren. Gick de under det kalla halvåret och längtade efter att få släpa sina lemmar i sanden. Att bo i den lilla sommarstugan ovanför badplatsen tillsammans med vad alla vi antog var deras far. En krokryggad man iförd träskor och alltid rökandes på en liten fimp.

Man kunde varje dag höra hans raspiga röst ekandes ut över badplatsen,
- Ungar! Ungar!
Hans träskor klapprade mot träbryggan som lätt gungade ovanpå det mörka sommarsjövattnet. Hans hår var gråsprängt, huden mörk och rynkig och ett par buskiga ögonbryn frodades ovanför hans insjukna, döda ögon.
Jag tror jag aldrig såg honom le, aldrig ens låta sina mungipor röra sig uppåt i ett försök, utan han gick alltid runt med sin bistra min, en fimp han rökt på alldeles för länge hängandes från sin ena mungipa och sina händer djupt nergrävda i de utslitna jeansfickorna.

Vi såg aldrig sommarstugebarnen tillsammans med några andra barn. De höll sig för sig själva, mumlandes och pekandes med sina seniga armar.
De visade sig endast under dagtid, då de bredvid varandra gick längs den lilla sandstranden vid badet. Ibland klädde de av sig och kylde ner sina mjölkvita kroppar i den lilla dammens vatten. De badade med ett lugn vi andra barn bara kunde stå och titta på. Vi andra lekte, knuffade i varandra, simmade ikapp och lekte pirater på traktordäcket som någon alltid skadade sig på.
Pojken och Flickan simmade istället lugnt och behärskat runt utanför bryggorna. De hoppade inte från stenmuren, utan använda stegen som fanns där. Klättrade hela vägen ner i vattnet, lät sen sina ben skjuta ut dem några meter där de sedan simmade runt innan de återigen tog stegen upp för cementmuren för att värma sig i sina alldeles för stora badlakan.

Åren gick och sommarstugebarnen återvände varje år.
Vi växte upp tillsammans med dem, utan att veta vilka de är.

Under ungdomsåren höll de sig inne i deras lilla trästuga under kvällstid, då alla vi andra grillade, nattbadade och drack folköl. De satt där inne, tysta med endast ett svagt ljus som sken ut över höåkern medan vi tjuvrökte och åkte trimmade mopeder över träbryggorna.
De visade sig inte utanför dess stuga om inte solen sken.
Ingen tänkte på dem.

Om jag lutar mig tillbaka och minns den tiden ser jag en klar bild framför mig:

Pojken och Flickan släpar sig runt badplatsen, långsamt med tomma, gråa ansikten. De stannar då och då, deras flackande blickar spejar runt nervöst, lite ryckigt ungefär som en gnagare som vaktar sin nyfunna föda. Deras armar släpar i backen och bildar långa spår och mönster i sanden. De rör sig mot vattnet, där vattnet krusar sig och de små vågorna letar sig mot deras långa, kritvåta tår. Pojken sträcker långsamt ut sin arm, lägger den ovanpå vattenytan och stänker sedan iväg några droppar mot Flickan. Hon vänder sig om, står helt stilla och bara ler mot sin bror. Deras ögon möts för en sekund, då de nickar mot varandra. De vänder upp mot den lilla stugan ovanpå backen igen. När de kommit halvvägs öppnas den lilla dörren och det gråmurkna ansiktet letar sig ut.
-Ungar! Ungar!........



/Hank