Hanky loves Johansomfan

Klockan är 15:40 och jag somnar gång på gång här vid mitt skrivbord. Mina ögon skriker av ilska efter sömn och kroppen lyder inte lika snabbt som vanligt utan tar god tid på sig innan den förflyttar sig. Jag spyr över visitkortstillverkning och blåser på klockan för att minuterna ska försvinna lite snabbare.

Det är fredag, vi har klarat hela vägen upp för trappan och står nu öga mot öga med porten till härligheten, ledigeheten, helgen. Det är mycket som firas i helgen och på lördag är det avskedskalas för Wally och Steffo som tar sina ryggsäckar och beger sig till Costa Rica. Jag tycker lite synd om dem, tror det kommer bli tråkigt att luffa runt i solen, surfa och bara göra det man vill om dagarna. Nä, det är sannerligen inget liv för mig det, då trivs jag så mycket bättre att veta att man ska jobba mellan 8-17 varje dag. Att alla dagar är precis som den föregående så att allt flyter ihop till en jävla sörja som man verkligen får svårt att ta sig ur. Man stressar iväg dagarna, vill att de ska försvinna så fort som möjligt så man får gå hem för kvällen, en dag närmare helgen. Men varje dag vi önskar försvann kommer aldrig mer tillbaka, är det verkligen så här det ska vara? Nej.

Nä, nu är det dags att se vad überkostymerna hittat på för tok idag då. Kanske har de lyckats sorterat sina kuvert på rätt sätt, eller så är det som vanligt att allt är kastat i en hög. Kanske har de idag förstått hur patetiska de är.

Som jag beskrev häromdagen i mitt lagom bittra inlägg så verkar det som det inte har plogats ända fram hos de små überkostymerna på en våning här. De klarar inte alls av kuvertproblemet utan löser det på sitt eget sätt, nämligen att kasta allt i en hög. Detta skapar ju ännu mera jobb för mig och det är ett problem, för jag ogillar jobb.
Så, som jag sa så skulle vi förenkla för alla genom att lätt låta dem sortera stora och små kuvert själva. Lätt som en plätt, men det gick ju helt åt skogen. Jag hade en liten förhoppning att det bara var en inlärningsperiod, att de måste öva lite eller kanske bara ha en liten kurs i om hur man skiljer på stort och litet kuvert, men dra åt skogen om vi inte fick klagomål igår!

Det var någon pjatt som var ansvarig för überkostymerna som kom delade ut nya ordrar till oss. Instruktionerna vi satt upp skulle genast tas bort och systemet skulle göras om. Det hade tydligen blivit på tok för svårt för überkostymerna att posta sina brev nu, på allvar alltså. Jag blir nästan svimfärdig.

Så nu är det ett nytt försök som ska göras, nu ska de få lägga sina kuvert i två lådor, en för A-post och en för B-post. Storlek spelar ingen roll, utan det får lilla jag ta hand om sen. Så det löstes ju på bästa tänkbara sätt det här, überkostymerna får det så enkelt som de nästan bara kan för att posta sina kuvert och jag åkte på så mycket jobb som möjligt för att sortera skiten.

Men de ska inte få vinna. Aldrig en chans.

Jag har en vän här på mitt arbete. Han jobbar i kafeterian här på mitt jobb, har utländskt ursprung och pratar lite halvknackig svenska.
Det hela började för några veckor sedan, eftersom jag går på lunch ganska sent är det nästan alltid han som står i kassan då.
-Tjenna kompis min, allt bra? var de första frågorna jag fick. Samtalen blev lite längre för varje dag som gick. Vi pratade om att det är jobbigt med att gå upp tidigt på morgonen, om det tråkiga vädret och om det dumma med att vara anställd som konsult och inte ha samma rättigheter.

Han började komma förbi där jag stod på morgonen och ropa;
"Hej kompis!"
Jag hejade tillbaka och fortsatte mitt arbete. Men sen en dag kom det slutgiltiga beviset på att han var en otroligt god människa.
Jag kom fram till kassan som vanligt på lunchen, betalade för min frukt då han gör det. Vid kassapparaten ligger en halväten KitKat, chokladen ni vet, som är redan är delad i två delar, två chokladpinnar skulle man kunna säga.

Jag betalade mina frukter, skulle precis gå och sätta mig då han säger;

-Hej kompis, vill du ha? och sträcker ut halva KitKaten mot mig. En varm känsla spred sig i kroppen och jag kunde ju inte göra annat än ta emot den. Det var en fin gåva och en kamratlig handling som hette duga.

Igår kom nästa. Jag betalade min frukt, då han visar upp en bild på sin ettårige son.

-Titta, min son, säger han stolt. Jag tar hans mobil och tittar på kortet.

-Ahh, Uhm, fin, svarar jag utan att ha en aning om vad man ska säga i ett sånt läge. Det blev nästan ett jobbigt läge, även om jag inombords log eftersom han verkar så god.

Så, snart ska jag gå ocj handla frukt och se vad min kamrat i kassan säger idag.