Hanky loves Johansomfan

Klockan är 15:40 och jag somnar gång på gång här vid mitt skrivbord. Mina ögon skriker av ilska efter sömn och kroppen lyder inte lika snabbt som vanligt utan tar god tid på sig innan den förflyttar sig. Jag spyr över visitkortstillverkning och blåser på klockan för att minuterna ska försvinna lite snabbare.

Det är fredag, vi har klarat hela vägen upp för trappan och står nu öga mot öga med porten till härligheten, ledigeheten, helgen. Det är mycket som firas i helgen och på lördag är det avskedskalas för Wally och Steffo som tar sina ryggsäckar och beger sig till Costa Rica. Jag tycker lite synd om dem, tror det kommer bli tråkigt att luffa runt i solen, surfa och bara göra det man vill om dagarna. Nä, det är sannerligen inget liv för mig det, då trivs jag så mycket bättre att veta att man ska jobba mellan 8-17 varje dag. Att alla dagar är precis som den föregående så att allt flyter ihop till en jävla sörja som man verkligen får svårt att ta sig ur. Man stressar iväg dagarna, vill att de ska försvinna så fort som möjligt så man får gå hem för kvällen, en dag närmare helgen. Men varje dag vi önskar försvann kommer aldrig mer tillbaka, är det verkligen så här det ska vara? Nej.

Nä, nu är det dags att se vad überkostymerna hittat på för tok idag då. Kanske har de lyckats sorterat sina kuvert på rätt sätt, eller så är det som vanligt att allt är kastat i en hög. Kanske har de idag förstått hur patetiska de är.