Hanky loves Johansomfan

Jag har en vän här på mitt arbete. Han jobbar i kafeterian här på mitt jobb, har utländskt ursprung och pratar lite halvknackig svenska.
Det hela började för några veckor sedan, eftersom jag går på lunch ganska sent är det nästan alltid han som står i kassan då.
-Tjenna kompis min, allt bra? var de första frågorna jag fick. Samtalen blev lite längre för varje dag som gick. Vi pratade om att det är jobbigt med att gå upp tidigt på morgonen, om det tråkiga vädret och om det dumma med att vara anställd som konsult och inte ha samma rättigheter.

Han började komma förbi där jag stod på morgonen och ropa;
"Hej kompis!"
Jag hejade tillbaka och fortsatte mitt arbete. Men sen en dag kom det slutgiltiga beviset på att han var en otroligt god människa.
Jag kom fram till kassan som vanligt på lunchen, betalade för min frukt då han gör det. Vid kassapparaten ligger en halväten KitKat, chokladen ni vet, som är redan är delad i två delar, två chokladpinnar skulle man kunna säga.

Jag betalade mina frukter, skulle precis gå och sätta mig då han säger;

-Hej kompis, vill du ha? och sträcker ut halva KitKaten mot mig. En varm känsla spred sig i kroppen och jag kunde ju inte göra annat än ta emot den. Det var en fin gåva och en kamratlig handling som hette duga.

Igår kom nästa. Jag betalade min frukt, då han visar upp en bild på sin ettårige son.

-Titta, min son, säger han stolt. Jag tar hans mobil och tittar på kortet.

-Ahh, Uhm, fin, svarar jag utan att ha en aning om vad man ska säga i ett sånt läge. Det blev nästan ett jobbigt läge, även om jag inombords log eftersom han verkar så god.

Så, snart ska jag gå ocj handla frukt och se vad min kamrat i kassan säger idag.