Hanky loves Johansomfan

Så har det hänt. Dom små asen är tillbaka.
Det var efter att Snickar´n mumsat i sig en kebab han såg dom små svarta krypen leta sig fram mot hans tallrik på jakt efter kebabstänk. Jag blir skrämd över hur organiserade dom är, på ett led travar dom framåt och jag antar att längst fram går truppledaren som skriker ut order på myrspråk. Ännu längre fram springer två spejare runt och kollar så läget är lugnt, att inga dammsugare eller disktrasor ska gå till attack.  

Iallafall gick vi denna gång direkt mot Röris rum, eftersom vi antog att dom inte byggt sin bas någon annanstans denna gång och mycket riktigt så hade Röris släpat in sin stora växt från balkongen igen. Runt den hade myrorna samlats i stora gäng, eller kanske trupper, som antagligen tutas om att gå på upptäcktsresor här i vårat boende.
Jag och Snickar´n började genast predika om hur äckligt det var i somras med alla myror och att växten måste bort, utan tvekan! Men Röris viker sig inte, han vill behålla sin älskade växt till varje pris och har nu börjat uppfinna små fällor. Det första testet är att ställa hela krukan på en tallrik med vatten, så att det blir som en vallgrav runt den. Det kommer stoppa dom säger han. Struntprat säger jag och Snickar´n.

Jag ska ställa honom ett ultimatum, antingen så ser jag inte ett spår av myrorna imorgon, annars flyger växten långt, långt bort. Jag kommer antagligen få smyga in och hämta den nattetid när Röris sover, för jag antar att han kommer bruka våld för att behålla den, men när jag väl fått ut den ur hans rum ska jag fanimej ha en liten ritual på gården utanför och elda upp den. Jag hatar dom små asen.

Fortsättning följer...

Häromdan gick jag och Röris ner till den lokala pizzerian för att ta oss en kall pils i sensommar solen. Det var en god öl, men den blev mycket godare när jag såg att vid bordet bredvid oss sitter Jakob Hård. Den gamla legenden från Sportspegeln. Jag blev genast nervös, tittade nervöst runtomkring för att se om det bara var jag som såg honom, det kunde ju varit en synvilla. Men han satt där, livs levande, sippande på en kall pils och pratade om hur det hade varit på den där galan för bästa TV-grejer. Min kväll var lyckad, jag blundade och lyssnade på hans röst och drömde mig bort till Lilla-Sportspegeln och Zoo-Olympiaden.

Men ikväll kom Röris och knäckte mig. Han hade varit och tränat och stannde sedan på Statoil i Hammarby. När han kliver in så blir han påsprungen av en man som visar sig vara ingen mindre än Kjelle Bergqvist. Kjelle ber om ursäkt och traskar sedan ut. Jävla Röris som fick träffa Kjelle, imorgon måste jag ut och leta kändisar för att bräcka honom. Har ju hört att Sasha från Sen Kväll Med Luuk brukar hänga på Fältöversten. Det vore nåt det.

Idag gick jag på en lång promenix. Jag behövde rensa mitt huvud, få lite frisk luft och röra på mig lite. ( Tack Steffo för knuffen ut genom dörren).
Det var helt fantastiskt väder ute, solen brände, himlen var blå och jag började le. Det var skönt att gå, jag hade fin musik i öronen och allt var frid och fröjd.
Det var då jag kände det. Det började rycka i benen och min gångstil förändrades. Först förstod jag inte vad som pågick, var jag trött i benen? Kramp?
Men sen insåg jag. Det var musiken. Det var Eva Cassidy som styrde min kropp. Helt plötsligt blev hela världen runt mig svartvit, jag fick på mig en hatt och i min högra hand en käpp. En slick kostym prydde min kropp och min gångstil blev så där förbaskat jazzig, som en jazzpjatt från 30-talet kanske. Ni vet, man går liksom lite på sned, med höften först, knäppandes med fingrarna i takt med musiken och stödjer sig lite på käppen. Fy fan vad cool jag var. Jag fortsatte le, även om det nu var ett mycket tuffare leénde, rättade till min hatt, snurrade ett varv med käppen, traskade jazzigt framåt i Kärrtorp.
När jag kom fram till ett övergångsställe med röd gubbe, gick jag fram till trottoarkanten, stannade, backade två steg och gjorde ett litet hopp, allt i takt med musiken, sedan gungade jag mig över den zebrarandiga asfalten medans folket i bilarna tittade med beundrande blickar på mig.

Så idag är halt klart dagens låt:

Wade in the water - Eva Cassidy

Jag hoppas ni testar. Att smälla igång den låten med ni är ute på promenad, så får vi se om ni inte också kommer känna er som världens coolaste katt som traskar runt i en svartvit värld, där tjocka gangsterbossar röker ciggar medans dom "wackar" någon stackars skuldsatt tjomme. Allt detta pågår runt omkring en, men ingen kan röra dig, du blir osårbar, bara du har den rätta gångstilen.

Igårkväll kom våran nya Roomie tillbaka efter semestern, och vilken hemkomst han gör. En bedrift som lätt platsar i rekordböckerna, en bedrift som G. Kropp skulle ha varit avis på och en bedrift som får NASA att titta långt med avundsjuka ögon.
Han har nämligen köpt sig en moped, en Honda, eller Hondis som vi kallar den. En fräsch jävla pjäs som ser råare ut än någon annan cykel jag skådat.
Hans bedrift är följande, håll i er nu; han tog sin nya Hondis och körde hela jävla vägen från Oklahoma till Stockholm, 9 timmars körning. Jag får gåshud av bara tanken. Han har alltså suttit och kört moped en hel dag, det kallar jag vilja.
Alla ni andra extremsportare som tävlar om att hoppa på ett ben till Antarktis kan slänga er i väggen och göra nåt vettigt nu. Våran Roomie har förstaplatsen nu.

Så, utan att klaga glider han in här igårkväll efter denna resa. Det enda han tyckte var trist var att hans ipoddie dog vid Tierp så efter det fick han njuta av Hondis motorvrål.

Respect Andirs.


Skönheten.


Detaljer.


Detaljer.

Idag är det Lars Bygden som får äran att representera dagens låt. Fast han får dela ären med Ane Brun eftersom det handlar om deras duett:

Lars Bygdén - This Road ( with Ane Brun)

Mysigt. Fint. Vackert.

Just nu njuter jag. Njuter av bara fan måste jag säga. Har spenderat de senaste dagarna ute på Ekerö liggandes i solen, lite bada, lite volleyboll, lite njuta så att säga.

Idag var även det en fantastisk dag. Promenerat längs vattnet i strålande solsken, tittat på Stig Lindberg utställning, bara njutit. Livet kan vara rätt bra.

En liten lista på de mest njutbara tingen just nu:

*Att på balkongen sippa på en romåcola medans Anthony and the johnsons sjunger fint i bakgrunden.

*Att ligga på stranden, bli rödbränd, lyssna på fin musik med trevligt sällskap.

*Att sitta vid kajen vid solnedgången och dingla med benen.

ja, det finns massor mer.

Men nåt som ånte är njutbart är tvättis. Börjar bli så trött på honom nu. Slängde i lite handdukar och sparkade igång det gamla skrället. Som alltid glömmer man bort att Tvättis purkar ur lite mot slutet och bestämmer sig för att vräka ur sig vatten över hela badrumsgolvet.
Men för fasiken, jag njuter ändå.