Hanky loves Johansomfan

Linn skrev i sin blogg att hon fick traska upp på en scen och ta emot beröm och applåder, vilket ofta resulterar i röda kinder och lökar under armarna.
Jag kom själv att tänka på en lustig anekdot om ett nära självmord i offentlig pinsamhet jag höll på att utföra för många år sedan.

Under en tillfällig sinnesförvirring följde jag med en kamrat till kyrkan. Det skulle vara någon slags kyrkokonsert och eftersom han utförde samlag med en tjej i kyrkokören bestämde jag mig för att hålla honom sällskap under en kyrksöndag. Det var ett misstag på alla sätt och vis, jag vet och vi glömmer det nu.

Men vad jag inte visste var att prästen i församlingen även skulle spela viktig och prata gud med oss i publiken. Det skulle bli ett långrandigt tal som jag inte alls minns nu, men det jag istället minns var de sekunder jag höll på att skita ner mig på de hårda träbänkarna.
Det skulle till att på något sätt prata med gud och tacka honom för något man hade på hjärtat. Detta utfördes genom att prästen hårdrockspekade på någon i kyrkosalen som då ställde sig upp och tackade gud för något. Prästen hade hunnit peka på kanske tre personer då hans förlängda finger träffade mig mitt mellan ögonen.
Jag ryckte till. Krampade. Min överläpp började fladdra och jag undrade vad i helvetet som var på väg att hända. Skulle jag ställa mig upp? Skulle jag säga att jag inte tror på skägget där uppe och bara var där för att min kamrat pippade en i kören?
Svett började rinna väldigt snabbt under dessa sekunder prästens finger pekade på mig.

Men just som jag helt blankt stirrade ut i tomma intet reste sig en kvinna på raden bakom mig och anförtrodde sig till himlen. Min kramp släppte snabbt och jag insåg såklart att dessa personer som ställt sig upp tillhörde prästen på något sätt och att allt bara var ett spel för gallerierna.
Men just de där sekunderna då min mage hade brasiliansk karneval är fastbränt i mitt huvud. Tänk om jag under all denna förvirring ställt mig upp?
Jag ryser fortfarande av tanken och tackar gud för att jag aldrig mer går i kyrkan.

/Hank