Hanky loves Johansomfan

Vi hade satt oss på kyrkogården vid Redbergsplatsen för att smaka det sista på eftermiddagens solstrålar då en svartklädd man marscherade in på gräsplätten.

Han är iklädd svarta armébyxor, kängor, svart kavaj och svart skjorta, samt besitter någon slags kortklippt mohikanfrisyr.

Vi la märke till honom när han började buffla runt med kartong, i vilken han stoppade ner någon slags fleecefilt. Han ställde upp kartongen mot en buske och klev med bestämda steg iväg en bit ifrån den. Där plockar han upp en pilbåge. Ingen liten sugploppsbåge, utan en riktig jävla mördarmaskin.

Han spänner bågen och skjuter iväg en pil mot kartongen. Det smäller till och jag hinner inte ens se pilen utan hör att det rasslar till bakom busken. Han skjuter alltså igenom kartogen, igenom busken och rakt ut på cykelbanan som går där. En pil till smäller till och fastnar i kartongen. En pil till svischar till och klongar mot en gravsten några meter bakom busken.

Pilbågemannen är helt jävla tokig tänker vi.

När han avfyrat sina pilar, marscherar han verkligen fram och letar på dem, sen tillbaka till skjutposition och drämmer iväg några omgångar till.

Jag sitter på helspänn 30 meter bort och bara väntar på att han ska ladda pilbågen och gå lös i parken där vi sitter. Lasermannen i pilbågeform. Jävligt obehagligt.

Han dundrar iväg några pilar till, innan han packar ner sin båge, vilket får mig att andas ut. Men innan han går tar han en pil, tittar på den och trycker sedan ner den i backen framför busken. Som en gravpinne.

Han tar på sig sin kavaj, tar kartongen under armen och går med raka steg iväg ut från kyrkogården. 

Jag väntar och lyssnar om han tänker spåra ute på gatan istället. Ställa sig och skjuta pilar genom fönstret på spårvagnar men inte ett ljud hörs. 

Han är nog snart hemma tänker jag. Hemma och putsar sin pilbåge, lyssnar på klassisk musik och tittar på Singing Bee. 

/Hank