Hanky loves Johansomfan

Jag är i Göteborg.
Min lilla semestertripp slutade med att jag blev kvar här i spårvagnarnas stad, något som är lika nytt för er som för mig. Jag blir bosatt här om allt fortsätter som det ska och det känns jävligt bra.

Jag ska inte trötta ut er om fakta angående min flytt och dylikt, utan jag antar att det kommer uppdagas på olika sätt ändå så jag tänker istället berätta lite om min ändrade uppfattning angående små skärmar.


Jag har alltid fnyst åt små skärmar. Med det menar jag folk som köper små bärbara dvdspelare eller tror sig vilja se en långfilm på sin ipod.
Men döm om min förvåning när jag ännu en gång inser att jag gått runt med helt fel fakta.
Det hela började när jag första dagen på mitt jobb insåg att restiden från hemmet till jobbet tog ca 1,5 timme, något som i min bok är något överjävligt lång tid för att åka mot slaveriets mecka.
Jag fick då låna en ipod.
Johan har alltid haft mig som kyckling och hackat på mig för mina lite svaga elektroniska köp. Jag lyckas alltid nosa upp det sämst märket när jag ska inhandla elektroniska saker som jag inte bryr mig så mycket om. Det kan handla om helt värdelösa mobiler, mp3-spelare från Irak eller en hårtrimmer som klipper snett, men på något sätt har jag alltid turen att komma hem med det sämsta.
Nu fick jag i allafall möjligheten att byta ut mitt musikdon från 1996 till en vacker Ipod med cpstort minne, något som även breddat min musikaliska böjning.
Nu föll det sig så att en regning morgon, närmare bestämt klockan 06:34, när jag slog mitt till ro på spårvagnen för att bege mig mot mitt lager, att jag tänkte testa den där lilla skärmens egenskaper.

Utan förväntningar slog jag igång det enda som fanns på musikdonets minne, nämligen första säsongen av Gossipgirl, och lutade mig det stoppade sätet.
Jag ska faktiskt inte fnysa åt folk som köper videospelare med små skärmar mera.

Min resa med spårvagnen, som tar ungefär 42 minuter kändes som 30 sekunder. Även om serien jag tittade på inte väcker något som helst intresse hos mig satt jag som i trans hela resan. Jag kunde inte tro för allt i världen att en så liten jävla skärm kunde fånga mina korpgluggar på det sättet den gjorde. Vägen till jobbet kändes helt plötsligt som en lätt vandring på moln.
Nu ska jag väl inte säga att film gör sig bäst på en skärm lika stor som ett halvt cigarettpaket, men underlättar resan gör den kan man utan underdrift säga.

Oj, helvete. Nu måste jag sova, för imorgon ska jag åka spårvagn och titta på rika små töntar med töntiga kärleksproblem på min lilla skärm.

/Hank