Oväntat Onödigt Ofint
Jag känner att jag måste klargöra denna telefonhyttaffär.
Det har börjat ljusna ute.
Fåglarna kvittrar när vi med solen i ögonen är på väg mot centralstationen för att möta upp Steffo som kommer med nattbussen. Stämningen är på topp, inga sura miner, utan bara ren glädje över vädret och den fina kvällen vi haft. Jag önskar den kunde fått fortsatt vara fin.
När vi närmar oss Klarabergsviadukten händer det.
Jag går längst ut i vår skara om tre, då Johan bestämmer sig för att höfttackla mig. Ni som känner Johan vet att hans höfter är allt annat än små, så resultatet blir ju som man kan tänka sig. Jag, som själv är slank och inte kan sätta emot Johans enorma kroppshydda, får mig en luftfärd som Bröderna Wright skulle ha kastat långa ögon efter. Det som tar emot mitt fall är en illa placerad telefonhytt.
Det smäller till.
PANG!
Det ringer i mina öron, allt är tyst medan glaset regnar ner över mig. Jag ligger på rygg på andra sidan hytten, och splittret knastrar när jag rör mig. Där ligger jag, en oskyldig man, en glad och trevlig prick, som Johan helt enkelt bestämde sig för att spöa skiten ur.
Johan lutar nu sig fram, han ser ut som en blåval i storleken, och sträcker ut en hand. Glöm det.
Nu kommer vakterna.
De två uniformerna suckar och har inte en aning om vad vi ska göra. De ringer polisen.
Som inte heller vet vad vi ska göra.
Det slutar med att jag får ringa Telia och berätta vad som hänt på en telefonsvarare.
Men dagens sanning är, att ni vill aldrig, och då menar jag aldrig, komma på kant med Johansomfan. Här är jag, hans goda vän, som han med rent nöje skickar genom en telefonhytt. Jag ryser vid tanken vad han skulle göra med sin värsta fiende.
Till alla som tycker synd om mig och undrar hur jag mår, så mår jag prima. Fick knappt en skråma av överfallet.
/Hank
Det har börjat ljusna ute.
Fåglarna kvittrar när vi med solen i ögonen är på väg mot centralstationen för att möta upp Steffo som kommer med nattbussen. Stämningen är på topp, inga sura miner, utan bara ren glädje över vädret och den fina kvällen vi haft. Jag önskar den kunde fått fortsatt vara fin.
När vi närmar oss Klarabergsviadukten händer det.
Jag går längst ut i vår skara om tre, då Johan bestämmer sig för att höfttackla mig. Ni som känner Johan vet att hans höfter är allt annat än små, så resultatet blir ju som man kan tänka sig. Jag, som själv är slank och inte kan sätta emot Johans enorma kroppshydda, får mig en luftfärd som Bröderna Wright skulle ha kastat långa ögon efter. Det som tar emot mitt fall är en illa placerad telefonhytt.
Det smäller till.
PANG!
Det ringer i mina öron, allt är tyst medan glaset regnar ner över mig. Jag ligger på rygg på andra sidan hytten, och splittret knastrar när jag rör mig. Där ligger jag, en oskyldig man, en glad och trevlig prick, som Johan helt enkelt bestämde sig för att spöa skiten ur.
Johan lutar nu sig fram, han ser ut som en blåval i storleken, och sträcker ut en hand. Glöm det.
Nu kommer vakterna.
De två uniformerna suckar och har inte en aning om vad vi ska göra. De ringer polisen.
Som inte heller vet vad vi ska göra.
Det slutar med att jag får ringa Telia och berätta vad som hänt på en telefonsvarare.
Men dagens sanning är, att ni vill aldrig, och då menar jag aldrig, komma på kant med Johansomfan. Här är jag, hans goda vän, som han med rent nöje skickar genom en telefonhytt. Jag ryser vid tanken vad han skulle göra med sin värsta fiende.
Till alla som tycker synd om mig och undrar hur jag mår, så mår jag prima. Fick knappt en skråma av överfallet.
/Hank
Kommentarer
Postat av: Linn
Herregud... vad ska det bli av er?
Postat av: Joppe
haha... De där Karin-Krantz-Wall-höfterna är då verkligen inte å leka med!
Postat av: ellen
Haaaahaaaaaahahahahaahaaaaa va kul!
Postat av: Steffo
Johansomfan har blivit lite väl farlig för samhällets eget bästa. Höll nästan på att döda mig på götgatan med sina abnormalaanabolahöfter. Måste börja varna samhället för denna levande bomb/rivningskula. Det är ju bara vad jag tycker, jag kan nog sträcka mig så långt som att vi ska ta och ha sönder hans knäskålar så han får rulla fram i rullstol.
Postat av: Anonym
För att råda bot på Johans höfter finns det egentligen bara en sak att göra:
Poppnita dom!
Trackback