Onda ögon
Idag klev jag in på ett nytt arbete som ska sysselsätta mig resten av veckan.
Det är ett nytt lager som fångat in mig och nu står jag och donar med böcker. Min första uppgift var att lägga i ett papper i en bok, eller inte en bok, utan ett papper i ca 500 böcker.
Det är ett ganska enformigt arbete, men ändå helt ok så här efter första dagen.
Men det var när jag skulle på lunch jag höll på stryka med.
Imorse när jag anlände fick jag börja med "papper-i-boken-uppgiften" direkt, helt utan genomgång av arbetsplatsen, så jag skulle ensam leta mig till matsalen när klockan hade slagit lunch.
Jag hade spanat in en dörr som jag trodde var rätt och styrde således min kosa ditår, men när jag korsat hälften av lagerlokalen möter jag en truck.
Själva trucken kändes inte så farlig och det var inte den som höll på att ha ihjäl mig, utan det var truckens förare.
En man i 40-års åldern, bastant till storleken, spände hatiska ögonen när jag stod där mitt på lagergolvet.
Jag stannade upp.
Han stannade trucken framför mig.
-Hei, Hei! sa jag på trevlig norska och försökte se trevlig ut.
-Kan jag hjälpa dig? tror jag han svarade mig.
Det blev ett kallt ögonblick, tiden stod stilla och jag kände att jag gjort något fel. Hans ögon smalnade och synade mig grundligt.
-Nå?, slängde han argt ur sig medan mitt liv passerade i i min hjärna.
Jag skulle dö. Jag kände det in i benmärgen.
Den arga truckföraren skulle knöla ihop mig som en liten boll, lyfta upp mig på truckens gafflar och köra iväg mig mot återvinningen.
Jag svalde och sade osäkert att jag försökte hitta till matsalen, eftersom jag inte hittar så bra på min första dag.
Han grymtade och pekade på golvet där jag stod.
-Gå ALDRIG här igen, sade han. Det är förbjudet område för dig.
Jag förstod ingenting men truckmannen fortsatte att förklara att detta var ett livsfarligt område då truckar far runt där som Corvetter på Autobahn.
Jag bad om ursäkt igen, men det verkade inte hjälpa. Han grymtade och flåsade och hur jag än försökte förklara att jag ej blivit informerad om detta så glodde han bara med sina glosoppaögon på mig.
Han började sakta rulla iväg på sin truck.
-Kom ihåg det här, var det han avslutade med innan han försvann in bland lagrets hyllor.
Kvar stod jag på den förbjudna marken och skakade.
Med lätta små steg smög jag mig in bland hyllor och sedan in på säkert område i matsalen.
Det finns ingen chans att jag tar samma väg till lunchen imorgon.
/Hank
Det är ett nytt lager som fångat in mig och nu står jag och donar med böcker. Min första uppgift var att lägga i ett papper i en bok, eller inte en bok, utan ett papper i ca 500 böcker.
Det är ett ganska enformigt arbete, men ändå helt ok så här efter första dagen.
Men det var när jag skulle på lunch jag höll på stryka med.
Imorse när jag anlände fick jag börja med "papper-i-boken-uppgiften" direkt, helt utan genomgång av arbetsplatsen, så jag skulle ensam leta mig till matsalen när klockan hade slagit lunch.
Jag hade spanat in en dörr som jag trodde var rätt och styrde således min kosa ditår, men när jag korsat hälften av lagerlokalen möter jag en truck.
Själva trucken kändes inte så farlig och det var inte den som höll på att ha ihjäl mig, utan det var truckens förare.
En man i 40-års åldern, bastant till storleken, spände hatiska ögonen när jag stod där mitt på lagergolvet.
Jag stannade upp.
Han stannade trucken framför mig.
-Hei, Hei! sa jag på trevlig norska och försökte se trevlig ut.
-Kan jag hjälpa dig? tror jag han svarade mig.
Det blev ett kallt ögonblick, tiden stod stilla och jag kände att jag gjort något fel. Hans ögon smalnade och synade mig grundligt.
-Nå?, slängde han argt ur sig medan mitt liv passerade i i min hjärna.
Jag skulle dö. Jag kände det in i benmärgen.
Den arga truckföraren skulle knöla ihop mig som en liten boll, lyfta upp mig på truckens gafflar och köra iväg mig mot återvinningen.
Jag svalde och sade osäkert att jag försökte hitta till matsalen, eftersom jag inte hittar så bra på min första dag.
Han grymtade och pekade på golvet där jag stod.
-Gå ALDRIG här igen, sade han. Det är förbjudet område för dig.
Jag förstod ingenting men truckmannen fortsatte att förklara att detta var ett livsfarligt område då truckar far runt där som Corvetter på Autobahn.
Jag bad om ursäkt igen, men det verkade inte hjälpa. Han grymtade och flåsade och hur jag än försökte förklara att jag ej blivit informerad om detta så glodde han bara med sina glosoppaögon på mig.
Han började sakta rulla iväg på sin truck.
-Kom ihåg det här, var det han avslutade med innan han försvann in bland lagrets hyllor.
Kvar stod jag på den förbjudna marken och skakade.
Med lätta små steg smög jag mig in bland hyllor och sedan in på säkert område i matsalen.
Det finns ingen chans att jag tar samma väg till lunchen imorgon.
/Hank
Kommentarer
Trackback