I Kungens Kurva
Idag var jag på besök i Kungens egna Kurva, där man kan strosa runt bland Rusta, IKEA och andra härliga platser. Det som är det fina med denna plats är att Ingvar har bestämt att det ska gå gratisbussar ut dit varje heltimme, vilket är helt strålande för fattiga lusar. Men det är något med vuxna människor som skrämmer mig, för redan när bussen anländer till hållplatsen så börjar det vankas panik. De äldre damerna börjar skruva på sig när den blå bussen dyker upp i horisonten. Det är nu den viktiga platsmarkeringen börjar, en oerhört avancerad strategi behövs för att på ett smidigt sätt komma först in i bussen.
Jag förstår att mellanstadiebarnen trängs å knuffas för att snabbt komma på bussen för att kliva upp ett pinnhål i tuffhetspyramamiden genom att sätta sig längst bak och kleta tuggummi i håret på brillfiskbrudarna, men när vuxna människor, som är på väg till IKEA en måndagseftermiddag inte klarar av att föra sig normalt börjar jag fundera.
När man så väl klivit ombord på farkosten andas hela bussen av panik. Det är på gränsen till kaos där inne, balanspinnen står och väger om vi ska klara oss hela vägen eller om det ska spåra ur och bli sälklubbning. Bussen blir ju såklart full, vissa får stå, men likt förbannat ska folk gå omkring för att leta platser, använda armbågarna som hjälpmedel i hopp om att hitta en ledig soffa. Man kanske borde förstå att om man kliver på en buss som är packad till taket med människor, så finns det inga lediga platser längst bak. Är det bara jag som tänker så?
Vid avstigningen så bryter det ut igen. Självklart ska kärringarna, (ursäkta min franska), av först. Vad fan är det så bråttom till? När det står folk i hela kanalen genom bussen så kanske det är lättast att låta dem kliva först, innan de permanentade små djävlarna börjar svinga sin "dramaten" som om de vore tempelriddare.
När ska man slutas förvånas?
Dagens höjdpunkt belv iallafall när vi upptäcker det bästa restaurangnamnet på länge. Jag visste att de som sliter med att kasta ut mat till oss hungriga har ett hektiskt jobb, med jävligt dåligt betalt, och här sätter man verkligen sitt statement.
/Hank
Jag förstår att mellanstadiebarnen trängs å knuffas för att snabbt komma på bussen för att kliva upp ett pinnhål i tuffhetspyramamiden genom att sätta sig längst bak och kleta tuggummi i håret på brillfiskbrudarna, men när vuxna människor, som är på väg till IKEA en måndagseftermiddag inte klarar av att föra sig normalt börjar jag fundera.
När man så väl klivit ombord på farkosten andas hela bussen av panik. Det är på gränsen till kaos där inne, balanspinnen står och väger om vi ska klara oss hela vägen eller om det ska spåra ur och bli sälklubbning. Bussen blir ju såklart full, vissa får stå, men likt förbannat ska folk gå omkring för att leta platser, använda armbågarna som hjälpmedel i hopp om att hitta en ledig soffa. Man kanske borde förstå att om man kliver på en buss som är packad till taket med människor, så finns det inga lediga platser längst bak. Är det bara jag som tänker så?
Vid avstigningen så bryter det ut igen. Självklart ska kärringarna, (ursäkta min franska), av först. Vad fan är det så bråttom till? När det står folk i hela kanalen genom bussen så kanske det är lättast att låta dem kliva först, innan de permanentade små djävlarna börjar svinga sin "dramaten" som om de vore tempelriddare.
När ska man slutas förvånas?
Dagens höjdpunkt belv iallafall när vi upptäcker det bästa restaurangnamnet på länge. Jag visste att de som sliter med att kasta ut mat till oss hungriga har ett hektiskt jobb, med jävligt dåligt betalt, och här sätter man verkligen sitt statement.
/Hank
Kommentarer
Postat av: SteffoT
Samma tragik utspelas i grannlandet med. Man vet ju aldrig, kommer du inte av bussen först så sprängs ikea...
Trackback