Hanky loves Johansomfan

Ibland är det svårt att hysa hopp om mänskligheten. Riktigt jävla svårt.
Ikväll föll det sig så att jag skulle ta en nattbuss från självaste stureplan. Jag bor ju på de fina kvarteren, så min vackra buss går ju från de finas tillhåll, där eliten hänger som man säger. Jag skulle vänta ungefär 14 minuter på min buss, så jag ställde mig vackert i kuren och väntade, men det dröjde inte länge innan mina stora öron fångade upp utomjordiskt liv.
Jag dömer inte andra snabbt, är inte en sån som dömer don efter person som talesättet går, men nu blev fan bägaren helt tokfull. Det räcker med att stå på denna plats i några minuter så har man tappat allt hopp på mänskligt värde.
Jag ska inte ens försöka återge konversationerna som pågick i den ståtliga stureplansbusskuren. Det går inte.
Jag skäms för att vara vid liv när man hör deras prat, skäms för att ens infinna mig i närheten av deras dumma jävla försök till normala konversationer. Vad har gått fel? Hur många nära släktingar måste man ligga med för att skapa dessa försök till människor? Jag är fruktansvärt hård nu, (förlåt Emelie), men alla dessa totalblåsta försök till individer hoppade på bussen mot Lidingö.
Jag stod kvar i kuren.
Gapade.
Ännu en gång har jag fått insikt om varför vi tar död på oss själva.
-Asså, ja ba,

/Hank