Hanky loves Johansomfan

Nu ska jag berätta om drömmen som gick i uppfyllelse denna helg.

Ni kanske vet att min bloggbroder Hankys hårfäste börjar krypa uppåt och har nu nästan nått parodiska höjder? Själv påpekar han att han är ett evolutionärt praktexemplar. "Vem behöver hår att värma sig med när Cubus finns" frågar Hank mig retoriskt. Jag är beredd att hålla med. Använder nämligen exakt samma resonemang om min något glesa skäggväxt.

Åter till drömmen.

En av följderna till Hanks krypande hårfäste är att det bildas oerhört djupa vikar i tinningen (läs: större delen av framdelen av huvud). Dessa vikar bildar en läpp mitt på huvudet.

Jag har sedan flera år tillbaka känt en dragelse till att raka av denna läpp. Dragelse är en ordentlig underdrift. Under vissa stunder har jag inte kunnat tänka på annat.

När vi kom hem från lokalen vi varit på i Lördags natt satt jag och Hank och filosoferade som man har en tendens att göra efter en tredagars. Ni vet, man mår så där fruktansvärt dåligt men ändå så bra.

Som så många gånger förr kom Läppen upp. Hank har tidigare visat med bestämdhet att här ska inte rakas av någonting. Men i Lördags såg jag inte den där bestämdheten i dom vattninga små grisögonen. Detta tog jag i akt. Med lätta indiansteg trippade jag till badrummet och hämtade min rakapparat. Och sen körde jag.

Här är resultatet.




Huvudpersonen i detta drama var inte fullt nöjd med sin nya frisyr.

Det var jag.

Hanky sa ändå att det var värt det eftersom jag bokstavligen låg på golvet krampande av stötvisa skrattanfall.

Det kallar jag prov på stor vänskap.

//Johansomfan

Ps. Tyvärr hittade jag ingen "före"bild. Jag var för estun.