Chauffören från Helvetet
Efter en nästan för trevlig afton hemma hos Empan och Goja, där det blev att sitta och småpratas inpå de små timmarna var det dags för hemfärd.
Vid centralen hinner Johan på den sista tuben innan uppehållet fram till 06:07 så det blev till att spendera 40 minuter i regnet vid stureplan innnan jag fick möta sängen.
Men det var bussresan mellan stureplan och gärdet som fick mig att bli rädd om livet igen. Varje ord jag kommer skriva härnäst är sant, kanske lite kryddat, men sant.
Bussen svänger in mot hållpatsen med ett skrik. Den stannar mitt i vägen, ca 10 meter innan sjävla hållplatsen och öppnar sitt djävulsgap till dörrar. Dess destinationskyltar är svarta förutom bokst'verna IHAMN N vilket gör mig upplyst om att det är rätt buss.
Vi som ska med den får således springa från hållplatsen ut i vägen och de som står kvar och säger att bussen kommer åka dit missar den. När jag stiger på möts jag av Hin Håle själv. Före mig står en grabb, som varit modern och skickat smsbiljett försöker visa den för Belsebub bakom ratten. Han ser inte biljetten skriker han, vilket gör att grabben för biljetten mot chauffören. Det skulle han inte gjort, för Satan börjar då skrika om hot och våld, att han ska ta det jävligt lugnt med den där telefonen så han inte tillkallar polis. Mitt första intryck var att han var full, riktigt full, eller efterbliven, men jag tror nu han bara var en tokig jävel.
Efter en liten dispyt får äntligen grabben komma ombord på båten över Styx, men färdkarlen är inte på långa väger klar. Det är nu han visar upp de mest skräckfyllda minuter i min busshistoria, då han bränner på som en dragracingförare på crack.
Han kastar av folk till höger och vänster under sina stopp vid hållplatserna, eftersom han inte ser riktigt att deras biljetter är godkända. Folk skriker och blir förbannade, eftersom de vill hem och har i min tro helt giltiga biljetter, det är bara att chaffören inte ser så bra.
När jag till slut för stiga av, efter att krampaktigt hållit fast mig i sätet framför mig är jag tacksam för att fortfarande lever.
Nattbusschauffören mot frihamnen hade kört sin resa och började sakta gräva sig ner mot det brinnande helvete som är hans ursprung.
/Hank
Vid centralen hinner Johan på den sista tuben innan uppehållet fram till 06:07 så det blev till att spendera 40 minuter i regnet vid stureplan innnan jag fick möta sängen.
Men det var bussresan mellan stureplan och gärdet som fick mig att bli rädd om livet igen. Varje ord jag kommer skriva härnäst är sant, kanske lite kryddat, men sant.
Bussen svänger in mot hållpatsen med ett skrik. Den stannar mitt i vägen, ca 10 meter innan sjävla hållplatsen och öppnar sitt djävulsgap till dörrar. Dess destinationskyltar är svarta förutom bokst'verna IHAMN N vilket gör mig upplyst om att det är rätt buss.
Vi som ska med den får således springa från hållplatsen ut i vägen och de som står kvar och säger att bussen kommer åka dit missar den. När jag stiger på möts jag av Hin Håle själv. Före mig står en grabb, som varit modern och skickat smsbiljett försöker visa den för Belsebub bakom ratten. Han ser inte biljetten skriker han, vilket gör att grabben för biljetten mot chauffören. Det skulle han inte gjort, för Satan börjar då skrika om hot och våld, att han ska ta det jävligt lugnt med den där telefonen så han inte tillkallar polis. Mitt första intryck var att han var full, riktigt full, eller efterbliven, men jag tror nu han bara var en tokig jävel.
Efter en liten dispyt får äntligen grabben komma ombord på båten över Styx, men färdkarlen är inte på långa väger klar. Det är nu han visar upp de mest skräckfyllda minuter i min busshistoria, då han bränner på som en dragracingförare på crack.
Han kastar av folk till höger och vänster under sina stopp vid hållplatserna, eftersom han inte ser riktigt att deras biljetter är godkända. Folk skriker och blir förbannade, eftersom de vill hem och har i min tro helt giltiga biljetter, det är bara att chaffören inte ser så bra.
När jag till slut för stiga av, efter att krampaktigt hållit fast mig i sätet framför mig är jag tacksam för att fortfarande lever.
Nattbusschauffören mot frihamnen hade kört sin resa och började sakta gräva sig ner mot det brinnande helvete som är hans ursprung.
/Hank
Kommentarer
Postat av: ellen
men FY fan! ring sl och berätta tycker jag, sånna där ska fan inte få jobba kvar.
Trackback