Presentaffärsincidenten
Idag har varit en bra dag. Satt på biblioteket och studerade flitigt fram till klockan halv tre, då jag åkte mot en fantastisk sconesbuffé. Det var Afternoon Tea som gällde och jag vräkte i mig scones, marmelad, ost, snittar, muffins och kaffe. Mycket gott!
Fet som ett as traskar vi in på en liten presentaffär, där det finns små nallar, ( jag är ju morbror nu så då ska man titta på sånt. Har dock inte hittat någon perfekt nalle att köpa, men snart så! ).
Men när vi ska kliva ut händer det. Det som inte får hända. Det piper i larmet.
Jag börjar kallsvettas, blir röd i ansiktet och stammar...jajajag hhhar inte ssstuliit nnnåt. Testar igen Pip! Igen. Pip.
Lämnar över min väska, eftersom vi fastställt att det är något i den som utlöst larmet. Tjejen i affären hittar inget stäldgods i väskan, men vi testar en bok jag har liggandes där i, å visst fan är det den saten som satt igång pipandet. Hon larmar av och jag kan med darrande steg kliva ut igenom stålbågarna från helvetet.
Det är ju såhär, att jag har två jobbiga vardagsfobier. Har ju andra oxå, spindlar till exempel, som är satans husdjur. Men nu snackar vi små saker man ganska ofta stöter på under en vanlig dag. det är:
* Att gå ut genom larmade affärsdörrar
Jag vet inte varför, men varje gång spänner jag mig, stålsätter mig för att larmet ska braka igång och 5 securitasvakter ska knäkapa mig och bryta halsen av mig. Det är ju inte så ofta larmet går på av misstag och jag är ingen stortjuv, så jag borde ju inte behöva vara så nervös, men tycker det ändå är apjobbigt. Tänker mig en gammal serie som fann förr, Farbror Enar, tror jag namnet var. Det var en jävlig gubbe som i en stripp gick runt i en affär och smyglade i grejer i folks väskor så de åkte dit för stöld. Ibland kan jag fantisera ihop att en sån gubbjävel har lagt ner en kexchoklad i min bakficka och jag får spendera 4 månader på anstalt där jag varje morgon tappar tvålen.
*Ställa in matbrickor i matbrickshyllvagnar
Fobi nummer två är att efter man ätit på restaurang, säg IKEA, så ska man ju vänligt ställa in sin matbricka i en sån där vagn med skenor som lämpligt passar för brickorna. Jag avskyr det. Börjar direkt darra och får upp efterrätten i munnen då jag ska försöka träffa rätt på skenorna och låta brickan lungt glida in.
Har förstått att risken är väldigt liten att man ska missa, det finns nog inte så många matbrickshyllvagnar som har för stort avstånd mellan skenorna, så att brickan lätt faller av...men tänk om! Tänk om brickan faller handlöst av, ner på brickan under, som när den träffas även den faller ner, och vips så är det porslinsparty. Fy fan vilken ångest att stå där som skyldig till detta. Uscha.
Hejje!
Kommer du ihåg när jag hade väktarkläder på mig och vi
skojade med en kompis till er?
det var kul, tror jag.
Förresten kommer jag snart bjuda er på fest den 15.e december.
Det vore kul om ni kom. Vi kommer ändå hålla till på söder...och det vore kanske kul att ta en försoningsdrink eller nåt.
hahaha, de är otäckt med sånna där brickställ det tycker jag med. men jag tycker det är jobbigast när man ska bära brickan fram till stället och så är det knökfullt med folk så vem som helst kan ju armbåda en i bröstet när som helst och då åker brickan i golvet. kört.
Farbror Einar hette gubben.
Kram påra!
Det läskigaste med att bära en bricka i restaurangmiljö tycker jag är när man måste gå en lång bit på en öppen yta när alla följer en med blicken och man helt plötsligt inser att man har två ben som man måste styra snyggt och en bricka som man absolut inte får tappa! Går man nånsin fulare och klantigare än då?