Hanky loves Johansomfan

Så har snart dagen kommit då mina nya glasögon skall hämtas ut. Imorgon sker det.
Så ny är det dags att börja se världen med nya ögon igen, förhoppningsvis så blir en vackrare syn. Men jag är tveksam.
 
Men idag blir det häng med min favorit Negroid. Äventyr väntas!

Nu är alla så trött på ordjaktsprogram på Televisionen så att till och med programledaren kräks på skiten. Fast hon styr ju upp det bra.




 

Lördagens afton blev en sån där afton man sent kommer att förglömma.
Vi hade begett oss till min grannhåla Midsommakransen för att besöka Den Grekiska Tavernan, där kvällen skulle gästas av bland annat Lars Bygdén och Stefan Sundström.

Jag själv hade väldigt höga förväntningar på kvällen, eftersom båda dessa herrar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Men kvällen börjar ju sådär, eftersom vi alla tre låtit bli att äta och tänkt att vi skulle avnjuta något smarrigt på stället. Där blev vi sjukt lurade på konfekten, eftersom när vi köat ett bra tag till matluckan får beskedet att spisen gått och lagt sig. Ingen mat. Så det blev att springa till macken ett stenkast bort och införskaffa en varsin sallad som vi slängde i oss utan att yttra ett ord till varandra.

Sen kommer vi till kvällens höjdpunkter. När Lars Bygdén klev upp på scenen blev jag helt såld. Helvete i min låda vad bra det var, så bra att jag fick Jay-Wee att sno hans spellista som snabbt åkte ner i baxarväskan. Efter det klev Baskery upp, som är tre systrar som innan spelat ihop i Slaptones. De var så löjligt tajta och bra och kvällens betyg steg ännu mera.
Och till sist kom han, min favvis, Stefan. Han hade hunnit bli lite berusad och skrattade och tjoad, glömde bort lite textrader men improviserade dit fina saker. Men det absolut bästa blev när den gamle räven Lennart " Fjodor" Eriksson från Ebba Grön gled upp på scenen för att tillsammans med Stefan sjunga helt underbart vackert. Vi var helt tagna alla tre och man kunde inte göra annat än att stå helt stilla med en tår i ögat och goosebumps över hela kroppen.
Ja, det var verkligen en afton att minnas.

Nu är det dags att fortsätta skriva uppsats. Samtidigt som jag skriver på mina 3 böcker. De kommer bli skitbra.

Sedan jag flyttade till Stockholm har alltid Kellys varit ett favorithak. Kan bli lite väl mycket folk på fredagar och lördagar, men veckodagar är det ett perfekt hak att sätta sig på och ta en flasköl för 19 kr. Det priset är det bästa som finns, inte många andra ställen som slår en butelj öl för 20 riksdaler.
Nu när Jay-Weee har flyttat till stan har vi praktiskt taget bott där och det funkar till vad som helst. Vill man bara ta en öl och snacka, eller ta en gravöl och gräva ner sig i sina sorger eller ha en förfest där innan man går ut och är snygg och klubbar. Kellys funkar till allt.

Men historien jag ska förtäjla nu visar den hårda sidan av haket.

Jag, Jay-Weee och Steffo sitter där en söndag och tar en pils, då plötsligt Jay puttar mig på armen och ber mig diskret titta åt vänster. Jag gör en diskret sträckning och spanar mot våra bordsgrannar. Där sitter två ganska breda män, rakade med lite skägg. Det första man lägger märke till är att den ena har ett sniper-records märke tatuerat i bakhuvudet, ahh, det gamla naziskivbolaget tänker jag, vilket jävla pucko.
Den andra mannen tittar mot oss, får en snabb ögonkontakt med honom innan jag viker ner blicken och ser att hans hand är vinklad mot oss. Där visar han stolt upp sitt breda och tydliga hakkors som sitter intatuerat ovanpå handen. De två männen fortsätter titta på oss och börjar prata lite högre om oss, vilket är en tydlig signal att de vill ha kontakt, men vi ignorerar dem allt vad vi har, även om ilskan i mig bubblar. Fast man måste ju vara klok ibland, hade jag sagt att det är bögigt med hakkors hade jag ju fått stryk bara genom att han blåst på mig.

Vi drar oss tillbaka, ger upp och smyger in i baren längre in för att gömma oss från bestarna, där vi brister ut i skratt. Där inne sitter två fulla bord av Hells Angels medlemmar, inga småpojkar det heller, men säkert betydligt snällare. Vi ställer oss i baren och häpnas över denna blandning av folk på underbara Kellys.

Höst.

Jag har alltid tittat mot hösten med ett ont öga, för sällan får man sådana depressioner som under denna årstid. Men för bara några veckor sedan så kände jag mig faktiskt ganska gott inställd mot fallna löv och regn mot fönster. Men så kom den. Hösten. Å helvete vad den kom.

Blir hemlös om en månad och inga bostäder finns i sikte. Den här jävla staden bjuder verkligen inte upp till dans när det gäller att hitta någonstans att bo. Skulle en 4a eller 5a dyka upp så skulle det nog bli Sveriges bästa lägenhet med Sveriges bästa, men ser allt jävligt mörkt ut.
Sover nu på en tunn madrass i köket i en liten etta som är så förjävla ful så man spyr varje gång man tittar sig runt. Jag hatar den fan och vill vara där så lite som möjligt.
Pricken över det lilla i:et som fick den här hösten att bli den sämsta på väldigt väldigt länge var att jag pangtjong blev lämnad över till singellivet, vilket känns helt jävla sjukt värdelöst. Ibland förstår jag inte att saker kan göra så ont.

Som Orup skulle sagt, Stockholm har blivit kallt.